En vaktepåg var betydligt billigare än ett stängsel, berättade Svante Svensson i Hårsjö, Vittsjö år 1976. Han under hela sitt vuxna arbetsliv anställd hos sin broder som arrenderade gården Månsatorp.
Svante Svensson var född 1893 och avled 1985.
För en vaktepåg var det tämligen stora områden som skulle bevakas då gårdens djur betade av de gräsfattiga skogsmarkerna. Ofta var det så att gräset var grönare lite längre bort och då gällde det att hålla koll på var gränserna fanns.
Som dräng har Svante givetvis kört självbindare med tre hästar som dragare och det var givetvis innan traktorernas inkörsel på gårdarna. Givetvis blev det tillökning av föl hos hästarna och tidigt började fölen att tämjas för att framdeles själva kunna bli dragare. På den tiden var det ingen brådska eller jäkt om det fick ta den tid som behövdes. Så var det även med vårbruket som i dag skall utföras på några dagar med modern maskinpark. Då, förr i tiden kunder det hända att vårbruket inte var avklarat förrän i slutet av maj månad. Som sagt då var det ingen jäkt eller stress.
”Månsatorpamölla” var i drift på 1920-talet och fram till 1936. Då det var brist på stockar till sågen gav sig Svante ut i skogen och avverkade. Sedan körde han stockarna till sågen och därifrån till Vittsjö där den sågade trävaran lastades på järnväg för vidare befordran till Björnstorps gods som ägde Månsatorp.
Naturmänniskan Svante var intresserad av vad naturen hade att erbjuda. Under åren har det blivit några nerlagda älgar men Svante berättar gärna om den gädda på sju kilo som han drog upp ur Markasjön. Det var ingen direkt delikatess för Svante som föredrog braxen och abborre. Svante var också trogen besökare vid fisketävlingar men lyckades aldrig komma på prispallen. Trädgården och hushållet sköter han ensam men det där med fönsterputsning, det är ett kvinnfolksgöra!

Detta är artikel 38 om äldre Vittsjöbor. Tills vidare upphör denna serie men en annan variant av serie kommer strax!
epe