Hustrumisshandel. (fortsättning och slut)
Hon tröstade sin man, hon talade som med ett barn utan anklagande och helt utan antydningar, men med stor utstrålning av kärlek till sin älskade Johannes.

Nu sätter vi oss alla tre här i rummet, nu börjar vi nysta upp allt som sagts av grannar, det som du hört och tänkt Johannes. Och du berättar din version av vår ”bekantskap”, utelämna inget, sa hon till mig, så ska jag tala om hur jag upplevt det hela, sa Märta, under stark rörelse.

Under tiden som Märta tröstade sin make hade jag lyckats gömma den förhatliga kniven som kunde gjort oss alla tre illa på många olika sätt.
Jag tänkte på det liv jag levde och förstod att den lycka jag kände över att jag levde trots allt.


(genrebild)

Vi pratade och pratade om allt, vi grät, Johannes skrek ut sin ilska i riktiga primalskrik, han förebrådde sej, han hatade sitt handlande. Han pratade om krig, som aldrig löst ett enda problem och hur dum han varit som trott sig lösa vårt med en kniv.

Vi pratade förtroligt, vi förbannade ”skvallerbenägna” personer, vi dömde ut oss själva som tagit allt för givet.

Vi nådde fram till en värme som bara kan finnas bland verkliga vänner.
Det blev en vänskap som kommer att räcka våra liv ut och när vi skiljdes, lovade vi varandra att det som hänt i kväll och det som legat till grund för detta vansinnesutbrott skulle stanna mellan oss.

Ingen skulle någonsin kunna ana vad som skett, vi sa med en mun vi tar en gemensam kvällspromenad förbi de ”plattnäsade” människoaporna som indirekt höll på att passivt bli orsak till en tragedi.

Promenaden var som ett bevis på att vi struntade i skvaller och förtal.
Vi skildes i en gränslös vänskap och avtalade en dag, där jag och min kvinna var mycket välkomna hem till dem. Lättnaden kändes otroligt stark när jag vände hemåt , men jag var säkert en ännu större trafikfara än tidigare under kvällen.

Märta och Johannes hette något helt annat och ”brottet” är idag preskriberat.