”Så var det då i februari 1953”

Vårt familjejordbruk drevs nästan uteslutande av just medlemmarna i familjen. Vintertid var det ont om arbetstillfällen, då inte alltid skogsbruket räckte till.

Min bror skulle fylla 14 år jag hade just fyllt 16 när vi fick ett tvåveckors jobb. Detta genom att pappa huggit ett skifte granskog i Skräddaresäter, en gammal gård som vår granne förvärvat. Den låg långt från allt och saknade totalt bekvämlighet. Närmaste hus låg minst 500 meter därifrån och var obebott, cirka en kilometer till Mons station, den sista på svenska sidan, sen blev det Norge.

Bil i vår familjs ägo fanns inte på ”kartan”, man kunde åka tåg från Hökedalen, som var vår närmaste station, 

fyra kilometer bort och efter en dryg promenad. På Hökedalen fanns på den tiden en stins, som fick ett öknamn.

Stationen hade ju endast ett låst utedass, nyckeln tillhandahölls av stinsen, men en dag gick det illa.
Han blev själv väldig nödig och skyndade iväg, men ack han glömde nyckeln! Trots högröstade rop till sin fru kom hon försent. Han förmanade: Komma nu, när jag skitit ner mej! Efter fadäsen ändrades den lite storvulne stinsen attityd och toan stod öppen för evigt.

Vi blev fraktade och informerade av den bilförsedde ägaren till gården, mycket på grund av att vi skulle ha mycket av allting med oss, verktyg, mat, dricka ,kläder, stearinljus och inte minst tändstickor i massor, ”vår livförsäkring”.
Pappa var med och visade på ”vältorna” där pappersveden låg, den som vi skulle barka, han förmanade oss att inte skotta bort den meterdjupa snön som skyddade stockarna, utan ta bit för bit så inte barken frös fast.

Vi var ju härdade i hårt jobb, men matlagning var inte vår starka sida och dessutom på vedspis, som även var vår enda värmekälla. Vatten hämtade vi i en källa som frös till lite varje natt, men vattnet var bra, vi bodde bara i köket och hade två träsoffor i kryss framför spisen.

Hygienen blev både si och så, men vi slogs inte om sysslorna. Så var vi lämnade åt vårt ”beting”, pappa lovade komma om en vecka med nyare mat och så vidare. Vi hade nu ingen kontakt med övriga världen, där barkspaden egentligen var ett mycket farligt verktyg, där ett felsteg kunde betytt förblödning.
Vi återvände till civilisationen helskinnade, trötta men aning klokare.