Auktionsfyndet- som ingen expert kan värdera.
Vad tog det åt mej? Så framfusig hade jag aldrig varit, men jag hade inget att förlora. Satte allt på ett kort, som man brukar säga och till min stora förvåning sa hon: Vi kan ha hästen tillsammans!?

- Menar du det? Jag heter förresten Gunnar.
- Sara heter jag och samlandet är över för idag sa hon med en skön blick under en lugg av naturligt vackert hår.

För min del också. Jag har gjort mitt finaste fynd någonsin och det föll sig naturligt att lägga mina armar runt hennes kropp i en kram. Hon protesterade inte utan lät bara sitt huvud vila mot min ena axel. Vi stod där bland till synes allmän bråte och där fanns Sara som en diamant bland gråstenar. Nu åker vi nånstans och äter en bit sa vi nästan i munnen på varann.

- Jag har cyklat hit men om både jag och min cykel får åka med, så vet jag ett mysigt ställe,sa Sara

Vi stuvade in cykeln och dalahästen i bilen och styrde kosan mot hennes föreslagna restaurang “Tre hjärtan” Två hjärtan ska säkert få plats i “Tre hjärtan”. Det räcker i alla fall för mig var min omedelbara reaktion.

Väl i bilen märkte jag hennes diskreta parfym och hennes varma utstrålning, detta samtidigt som jag lade märke till att hon bara tagit av sig den vänstra handsken. Kanske var det bara en kvinnlig gest när hon lade sin hand på min trubbiga högerhand. Jag ryckte till, inte bara utav beröringen utan även av att det var något bekant med nagellacket. Men i den stunden stod tiden bara stilla av den varsamma smekningen. Så några vettiga tankar kunde jag för tillfället inte koppla ihop med ett speciellt rött nagellack och en annan sinnesbild.

Del tre följer om nån vecka