”Ja´ skider där Skaden skider”

Som liten pojke satt jag ofta och lyssnade på när gubbarna som kom på besök berättade historier. Dom var i regel goda berättare som hade en förmåga att fånga lyssnarna, även om dessa hade hört berättelserna förut.

Det hände väl att de friserade sina berättelser en aning för att göra dem mer intressanta, men sådana bagateller hängde man inte upp sig på. Lyssnarna kunder kanske själva använda sig av en del formuleringar vid ett annat tillfälle. Om dom då inledde med ”di sir ad…” (dom säger att…), hade dom på något sätt avhängt sig ansvaret för eventuell osanning eller överdrift.

Förmågan att berätta hade utvecklats under generationer och ansågs nästan som en konstart. Detta gällde givetvis manfolk, för fruntimmer kallades motsvarande beteende generellt för ”sladder”. Jag skall här försöka återberätta en episod som ”di sir” ska ha utspelat sig vid tinget i Klippan.

Karl-Fredrik, eller som det på skånska ska uttalas ”Kal-Fredrik”, var stämd till tinget. Han hade, inspirerad av destillerade drycker, vid marknaden kallat landsfiskalen för ”ett djävla svin” och dessutom förklarat att ”ja skiter i dig” när han blev beordrad att ”skingra sig”. Karl var ett populärt namn med kunglig klang så i var och varannan stuga fanns det en ”Kal”.

För att hålla reda på dem gavs de ofta ett tilläggsnamn och Kal-Fredrik hade, trots dubbla kunganamn, begåvats med ”Skaden”, som uttalades med långt öppet a, ungefär som när man med ”aah” markerar belåtenhet efter till exempel en kaffegök. ??—!

Som ressällskap till tingsförhandlingarna och i någon mån vittne till marknadsepisoden hade han lockat med sig byaoriginalet ”Hoppe-Kalen”.
Gubbarna hade styrkt sig på gästgivaregården inför rättegången och var glada i hågen när de inställde sig.

På frågan varför han kallat landsfiskalen för ”svin” svarade Kal-Fredrik, samtidigt som han vände sig mot landsfiskalen som uniformsklädd satt som kärande; ”jo si domaren, ja tänkte pau ad hemma pau ställed har vi en logga som har min, tau, tri, fira, fem, sex, sju, auta, nio, tid pasta”. Under uppräkningen pekade han med ett skitigt finger på landsfiskalens gula knappar.

”Karaktärsvittnet” Hoppe-Kalen som satt på åhörarbänken for upp och innan han blev nedtystad lyckades han få fram: ”Ja tycke syng om Skadens so som blev liknad ve fiskalen”. Under den fortsatta rättegången tvingades Kal-Fredrik erkänna att han sagt sig ”skida i feskalen” och för att få slut på den farsartade tillställningen ådömdes han av tingsrätten att för detta betala femtio kronor i böter. Kal-Fredik plockade upp en ihopaskrynklad hundralapp ur sin ”sillars”, vecklade omsorgsfullt upp den och frågade om det verkligen kostade femtio kronor att säga ”ja skider i fiskalen”.

Det gjorde det, fortfarande. Han lämnade sedeln till domaren och sa: ”Då skider ja i honom en gång te, så e de jämt” De båda gubbarna lämnade flinande rättssalen, men Hoppe-Kalen tyckte tydligen att hans insats i rättegången varit för skral, för i dörren vände han sig om och förkunnade: ”Ja skider där Skaden skider”.

Vem som blev vinnare i tvisten kan ju alltid diskuteras, men sant är att Hoppe-Kalens avskedskommentar blev ett talesätt som då och då användes hemma i byn, företrädesvis när landsfiskalen var inom hörhåll.