Dikesgrävning på Hovdalafältet

De sanka ängarna mellan Hovdala och Finjasjön hade diskuterats i samband med sjösänkningen i slutet av 1800-talet. De hade då blivit odlingsbara och tålde den tidens jordbruksredskap som drogs av hästar och oxar. När P2 i mitten av 1940-talet övertog marken och började använda den för övningar med stridsvagnar förstördes de grunt lagda tegelrören och marken började åter försumpas. Ny dikning planerades.

Grävmaskinföraren som skulle utföra jobbet reagerade mot de ”konstiga måtten” på ritningen och slog larm till Fastighetsdetaljen på P2. Ett sådant dike hade han aldrig hört talas som i sitt långa yrkesliv. Ansvarig chef på P2 lyssnade inte på sakkunskapen utan talade om för honom att han bara skulle gräva och inte lägga sig i utförandet. Klokare personer än han begrep sig på militär dikesgrävning. En del militära chefer ansåg på den tiden att kompetens och kunskap fanns ”i axelklaffen”.

Grävmaskinsföraren grävde då enligt ritningen ett dike som var 17,5 meter i dagöppningen. Arbetet påbörjades vid f.d Åvallen (Tormestorps idrottsplats, där arrendet dock sagts upp) och en del av kortsidan strök med. När han kommit halvvägs till Vinkeldungen, som låg mellan Hovdala och Solhem hade äntligen någon förnuftig person reagerat och arbetet stoppades upp. ”Någon” hade satt decimalkommat fel på ritningen. Dikets bredd skulle vara 1,75 meter. Vid den fortsatta grävningen fick diket normalt utseende. Grävmaskinsföraren flinade och berättade gärna för alla och envar om det konstiga diket vid Åvallen. Diket fanns kvar som ett avskräckande exempel i många år och gav upphov till åtskilliga funderingar och ironiska kommentarer om militärers förmåga att leda dikesgrävning.