Vaktchef i Revinge

I mitten av 5O-talet låg P 2-bataljonen under långa perioder i Revinge för försöksverksamhet och samövningar. Revinge förvaltades av I 7 som var förlagda i Ystad. På Revinge bedrevs kursverksamhet bl a centraliserad sjukvårdsutbildning och de flesta av befälen där låg på traktamente. Det var därför naturligt att underbefäl från besökande förband då och då fick tjänstgöra som vaktchefer.

Den första gången glömmer jag aldrig. Jag hade gått vakt tidigare på P 2 men arbetsuppgifter och rutiner därifrån kunde man glömma. Bara själva vaktavlösningen var ett äventyr i sig. Man skulle vända åt höger och vänster, ta steg fram och bak och i sidled, utbyta meddelande med avgående chef, ladda, skyldra och så snurra igen. Allt på kommando från pågående och avgående vaktchefer och i en mycket bestämd ordningsföljd.

Jag kom i otakt redan från början, avgående vaktchef improvi-serade och försökte rätta till, beväringarna som hade gått vakt förut gjorde som de brukade -fast inte alla - en del följde order-givningen. Efter en stund när avgående och pågående vaktstyrkor var hopblandade så knappast någon visste var han hörde hemma och stod vända i alla riktningar bedömde dagofficeren som övervakade det hela att proceduren var avslutad. Vaktchefen som var röd om nosen av blygsel kunde ta sin arbetsplats det kommande dygnet i besittning.
Där fanns bland annat en högtalare som stod i förbindelse med en mikrofon på ett ammunitions-förråd vid Harlösa. När det var kväll låstes en grind till det staketinhägnade förrådet efter att en bevakningshund släppts dit. Hundens reaktioner skulle avlyssnas och vid behov skulle vaktchefen plus två man skyndsamt per cykel undersöka och åtgärda. Vi hade ingen nyckel till grinden vilket säkert inte heller var nödvändigt. Den ende som vågade gå in dit var hundföraren.

Sent på kvällen blev det ett fruktansvärt liv på hunden. ”PATRULL UT” beordrades och på kronans cyklar med ballongringar gav vi oss iväg. Cyklarna var dåligt pumpade och underhållna.

Det skramlade och väsnades när vi kom. Det blev ideligen genom-slag på den steniga vägen - värst då vi passerade Silvåkrajärnvä-gen. När vi sent omsider kom fram var det helt tyst. Hunden låg och sov i sin koja.
När vi cyklade tillbaka till lägret tyckte vi oss höra ett fniss från buskarna i en trädgård men ingen reagerade nämnvärt på detta. Nu beordrades cykelvård.
Mitt i natten bröt det loss igen - det hördes på skallet att hunden var riktigt irriterad. På nu välpumpade ringar gick det snabbare. Jag var vältränad och drog ifrån mina medhjälpare. Jag hade bestämt mig, nu dj-ar ...

När jag hade ett par hundra meter kvar kastade jag cykeln i diket och sprang. Just då upphörde skallet med några djupa morrningar och gläfsande. Jag kunde svagt urskilja ett par individer som försvann mot Harlösa by. I händerna hade de något som såg ut som spjut. Jag bedömde det meningslöst att förfölja bovarna och återvände till min chefsstol.

Inget mer hände den natten och på morgonen rapporterade jag vad som skett. Det ingick för övrigt även i avrapporteringen till pågående vaktchef på kvällen att kortfattat berätta speciellt viktiga händelser under passet. Jag avstod tack och lov ifrån att ta med de spjutbeväpnade sabotörer som jag nästan fångat i min rapport och tur var det när jag fick reda på att ett stående skämt när det kom nya vaktchefer var att busungarna i Harlösa retade bevakningshunden genom att dra en käpp längs nätet.

Hunden som blev störd i sin nattsömn blev vansinnig av ilska och vaktpatrullen ryckte ut. Pågarna låg och tryckte bakom en häck och hade roligt åt mer eller mindre tafatta försök att fånga bovar. I mitt fall bedömde de tydligen att jag skulle gå på skämtet en andra gång.

Information om orutinerade vaktchefer fick de av sina fäder som jobbade på lägret. Skadeglada skratt, harklingar och blickar vid förmiddagsfikan på mässen talade om att information om nattens övningar snabbt spridits bland lägerpersonalen.