Avskrift från artikel publicerad 27 maj 1994
Det var nästan enbart bindeln för ögonen som saknades. Om den hade funnits hade allt varit i blindo. Det hela hade sin upprinnelse för 30 år sedan då gumman min och jag blev ett äkta par. Många år har gått sedan dess.
På 30-åriga bröllopsdagen uppvaktade de båda döttrarna med en stilig bukett rosor med medföljande löfte: mer kommer sen!
Sen gick tiden men en och annan tanke kom, kan det bli en resa eller vad kan det bli när ”sen” är inne?
Så kom då sen! En måndagsafton överlämnades ett konvolut med besked att på fredag morgon skall resväskan vara packad och klar för ni skall ut och resa tre dagar, fredag till söndag.
Jaha, det är bara det att jag jobbar fredag och söndag, svarade jag. Du skulle ha jobbat men vi har ordnat så du blir fri, svarade dottern.
Jag skall jobba på fredag svarade gumman min. Du skulle ha jobbat men vi har ordnat fridag åt dig!
Gissningarna var många för först på torsdagskvällen skulle det ringa! Då skulle närmare besked lämnas om avresetid. Gissningarna fortsatte. Skulle det bli en kryssning som 30-års present? Skulle det bli en flygtur eller vad skulle hända på fredag? Reseledaren skulle lämna besked på fredagsmorgonen då vi skulle hämtas utanför bostaden.
Visst ringde det på torsdagskvällen. Det ringde på dörrklockan och utanför stod de båda resledarna, våra döttrar. Färdiga i morgon klockan 07.30 var det besked som lämnades. Så var det med det! Det enda besked som för övrigt lämnades var att vi behövde inte bekymra oss om att ta med något pass!
Natten förflöt tämligen lugnt och utan mardrömmar och andra otäckheter. Morgonsolen kom på fredagen och vi var för en gångs skull färdig i tid. För säkerhets skull kontrollerade jag att ingen av döttrarna hade lagt beslag på mitt pass. Det fanns på sin plats.
Jaha då blir det inom Norden i alla fall!
Doteras bil embarkerades och vi var klara för avfärd mot okänt mål. Stopp. Vänta. Den ena av dottern skulle in igen för att kontrollera något. Kanske var det sladden till fönen som skulle kollas att den var utdragen från kontakten. Snart var vi alla fyra i bilen för färd mot okänt mål. En bröllopsresa, 30 år försenad. En bröllopsresa som det skulle visas sig bli helt oförglömlig.

NORR SEN SÖDER

Beskedet kom att färden skulle gå söderöver men kylaren ställdes mot norr. Den första avledande manövern. Efter några mil kom vi till Helsingborg. På färjan och över till Helsingör. Motorvägen söderöver. Vi diskuterade helt öppet om det trots allt skulle bli en kryssning till Lübeck, Hamburg eller någon annan plats. Men utrikes var inte tänkbart då vi inte hade passen med oss.
Utanför Köpenhamn fick vi förfrågan om det skulle smaka med förmiddagsfika innan middagen som var beställd till klockan 13.30 skulle serveras. Avtal om detta hade träffats med resledaren. Jo tack, det smakade bra med en fika men fortfarande gnagde det: Vilket blir målet?
Färden fortsatte men kunskapen om vägvalet var inte den bästa. Vi blev övertygade att målet var Rödby för någon vidare kryssning. Dottern hade kört fel väg och för hennes del var det helt otänkbart att utsätta oss för den fara som det innebar att vända eller göra en rundpall på den breda vägen.
Det fanns nog bättre vändplats längre fram. Nu blev det en återvändsgata. Där måtte väl ändå kunna finnas en vändplats som dottern kunde acceptera.  Men ack nej. En snabb vridning på ratten var vi inne på Kastrups parkeringshus. Bilen parkerades och vi gavs ordern. Avstigning och ta era resväskor med er.
Under vandringen till flygterminalen korsades huvudet av resmål och ressätt. Inget pass – ingen utlandsresa. Möjligen till Norge eller Island. Men vi skulle till en plats vi inte besökt tidigare. Då var Norge uteslutet. Island kvarstod men varför åka till Kastrup då det fanns direktförbindelse från Göteborg till Island. Dessa alternativ kunde uteslutas.
Kvar fanns då endast möjligheten att utanför terminalen skulle finnas en buss med resledare för tre dagars busstur i Danmark. Ingen buss och ingen resledare syntes till.
Var så goda och följ efter oss, var beskedet vi fick. In i terminalen. Adresslappar till resväskorna överlämnades med orden: Skriv era namn och adress. Destinationsorten fyller vi i. Som lydiga föräldrar utförde vi ordern. Dotera viskade till flygpersonalen att inte nämna destinationsorten. De höll sitt tystnadslöfte. Fortfarande fanns tanken på en avledande manöver att resväskorna skulle komma ut bakom hörnet.
Följ med. De lydiga föräldrarna följde med. Målet var passkontrollen.

INGET PASS MEN…

Men jag har inget pass med mig, ni sa ju att det inte skulle tas med!
Inte ni men vi har era pass! (Kom ihåg dotterns vända in för att kontrollera sladden till fönen!)
Samma förhållningsregler även till passkontrollanten. Säg ingenting.
Var så god och sitt. Blickarna riktades mot teveskärmarna om närmaste avgång med flyg. Inte Norge och inte Island fanns med inom rimlig avgångstid. Närmast till hands fanns faktiskt London med avgång klockan 13.
Klockan 12.25 avslöjades. Nu går vid till Gate 9. Avresande mot London. Först då fick vi klart för oss att vår 30-års bröllopsresa skulle bli förlagt till London!
Planet lyfte tidsenligt klockan 13 och den av resledaren utlovade middagen serverades enligt löftet klockan 13.30.  Då det utlovades hade jag ingen tanke på att middagen skulle serveras på ett flygplan. I alla fall inte på ett flygplan till London. Tanken fanns vid utlovandet av middag att den skulle bli på ett Danskt värdshus dit vi skulle komma med resledaren och utfärdsbussen.
SNABB RESA!
Resan till England gick snabbt, mycket snabbt. Troligen var det medvind då vi var framme vid Airport Gatwick klockan 14. Färdtiden var beräknad till två timmar. Tåg från flygplatsen till en Underground- hållplats (tunnelbana). En av de berömda taxibilarna tog oss till Wedge Woor hotel.
Dotera våra hade planerat allt enligt fastställt tidsschema. Först en sightseeingtur med taklös två våningsbuss för att få en snabb överblick av flermiljonerstan. Jag skall inte trötta med beskrivning av de olika sevärdheterna som vi besåg men måste nämna Guinnes rekordutställnig, vaktombytet på Buckingham Palace, Big Ben och utställningen av alla vaxfigurerna hos Madame Tussaud. Naturligtvis tittade vi också på tunneln på väg mot Frankrike.
Jag kan inte undgå att tänka på att om en Svensk busschaufför kört med så häftiga inbromsningar och girat som de engelska busschaufförerna gjorde, då hade han nog inte haft kvar sitt jobb. Trots den intensiva och hastiga trafiken såg vi inte en enda trafikolycka.
Ett överraskande moment inträffade vid återresan till Köpenhamn. Vi kom inte med flyget, det var överbokat. Vi var sex personer som framför oss såg en övernattning, i sämsta fall på en hård träbänk i terminalen. Detta kunde det förträffliga Brittiska flygbolaget inte tänka sig. Var inte oroliga, ni skall komma till Köpenhamn i kväll. Vi erbjöds att få resa en omväg via Bryssel till Köpenhamn och accepterade detta. Våra två resledare fick grundlig ersättning för att det obehag genom att ta vägen via Bryssel. I gengäld fick vi besöka tre huvudstäder på tre dagar.
En vecka innan vi fick resordern hade gumman och jag inte den vildaste tanke på att vi skulle få besöka London. Det hände tack våra initiativrika och överraskande döttrar.