Den tjugoandra april 1988 klockan 5.15 öppnade jag min dörr för att åka till mitt jobb som lantbrevbärare. En mindre snöstorm mötte mej och snödrevet var ett faktum. Då började mitt huvud bearbeta min situation, med ord som jag senare satte på pränt.

Den dagen
En vårmorgon i snödrev
tycktes allt ta avstånd,
träden och fåglarna lyfte mot töcknet,
fladdrande likt förgångna ekon
och gav känslan av att livet stod
vid en återvändsgränd.

Beklämd gick jag ut,
allt tycktes ha förlorat sitt ansikte
allt slätats ut i vitt
och jag märkte
att även själen tagit avstånd,
den dagen grät av smärta
instängd i ett trångt synfält
av svårmod
näst intill utplåning.

Jag ville återkalla
och viskande bönfalla
ut mot töcknet,
giv mej lite tid och rum
och ljus
och ett ord till förklaring
när livet framstår som
obegripligt.