EMMALJUNGA. I natt hade jag en dröm, en dröm om att jag fått jobb i Afrika med att introducera svenska författare och deras verk där.

Även om jag var läskunnig redan innan skolan började 1944, tack vare tidningen ”Kvällsstunden” och mina föräldrars läslust så gjorde drömmen mej lite konfunderad.

Jag har aldrig varit någon ”bokslukare” men svenska författare har verkligen underhållit mej hela livet, så kanske jag var rätt man på rätt plats även i drömmen.

Jag har även en haft en dröm om att ge ut en bok, den är på cirka 300 sidor och med titeln ”Fegheten och ohyran” inte att förväxla med ”Skönheten och odjuret”.

Jag tänker ofta på hur vårt lilla land kan ha haft så många fantastiska författare, jag tänker inte räkna upp några, då alla känner till dem.
Men en författare som inte alla kommer ihåg är Lasse Eriksson född i Piteå och död på revyscenen 2011. Han sa en gång- ”Idag hade jag tänkt ut en roman på närmare 250 sidor” så ringde telefonen och jag hade glömt alltihop.

Då min barndom utspelades på landet så var det kanske lite egendomligt att som barn ha läst allt som fanns av svenska författare då.
De flesta har jag läst på nytt och med större eftertanke och det har gett otroligt mycket mer. Till exempel Torgny Lindgrens ”Norrlandsakvavit” som jag säkert läst tre gånger, den säger mer än hundratals nyskrivna parenteser.