VERUM. I början av detta år hade jag anledning att under rubriken ”Skogsbränder i Verums sockens ytterkanter” berätta om två stora skogsbränder som drabbat min födelsebygd med 120 års mellanrum – nu senast 2019 och en år 1899. När jag nyligen tog mig tid att djupstudera uppteckningar ur domstolsarkiven utförda av Gunnar Wallin under 1980-talet fann jag att samma trakt för snart 300 år sedan drabbades av två svåra skogsbränder under ett enda år. (Noteringarna har jag fått låna av Gunnars dotter Astrid Heinsen.)

Enligt ett domstolsprotokoll från hösten 1726 ödelades stora ljungområden bevuxna med furu- och eneskog i Brogården. Bränderna antogs ha uppkommitdels sedan byns bönder eldat upp ett par ekar i april, dels ånyo en månad senaregenom soldaten och fårherden Rymans tobaksrökning och ovarsamma eldning.

Bränderna blev under hösten föremål för rannsakning och dom vid Västra Göinge häradsrätten i Röinge och utslaget blev protokollfört den 29 oktober 1726.


Västra Göinge häradsrätt Domboken oktober 1726 T.h. Hejderidare med bössa och axelväska

Inledningen av domen lyder:
HäradsRättenhafweröfwerwägatthetta målet och ehuruwälhwadwidkommemliungmarken, hwilkenBrogårdarnesielfwe för mulbetersuprödiandeitändt, then samma utan skada afluppet, icke thess mindre, som the hwarken förut om tillstånd ther till anhållet, eller therom någon tilkännagifwet …

Genom domen skulle bönderna i Brogårdengemensamt plikta med 50 daler för sin försummelse att begära tillstånd för sitt ”svedjande” på ljungmarken. För den fyra veckor därefter uppkomna stora skogsbranden - som genom oaktsamhet orsakade ”skada på en otalig ungt Furu och flere stycken Ekar” - pliktades Nils Ryman att erlägga böter med 20 daler. Hans böter fick vid bristande betalningsförmåga ändras till spöstraff och arbete som ersättning för skadeståndet. Brandens omfattning kan utläsas från en protokollsformulering:
skogseldar där en half mil i längden och två mil omkring afbränt en oräknelig hop ung Furuskog och Ene til en obotelig skada.(Den gamla svenska milen motsvarade nuvarande 10,7 km.)

Som åklagare i målet fungerade hejderidarenElias Palm. Han var hejderidare i Göinge 1709-1728 och bodde i Vedhygge, Finja socken. (En hejderidare var anställd av kronan för att tillse att skogarna sköttes enligt gällande bestämmelser eller av adelsmän för att vakta skogarna och förhindra böndernas tjuvjakt på storvilt.)

De svarande i målet – som var Brogårdensskattebönder –  vidgick att de fjorton dagar före valborgsmäss hade satt eld i ljungmarken, men de nekade att ha orsakat den brand som uppkom sex veckor därefter. Bönderna uppgav att soldaten Nils Ryman, som åtagit sig att vakta deras boskap, skulle ha vållat branden genom tobakseld. Ryman själv förklarade emellertid att orsaken i stället var att han om natten eldat en brasa i skogen för att värma sig. På eftermiddagen dagen efter syntes elden i skogen och byns kvinnor hade sprungit dit men lyckades inte släcka branden som då hade tilltagit alltmer. När rätten frågade var manfolket höll till svarade hustrun Karina Gunnesdotter att de flesta var bortresta till Ystad.

Av protokollet framgår att 18 personer från Verums, Farstorps och Norra Åkarps socknar höll på med släckningsarbete under mer än 14 dagar.

Bönderna i Brogården bar, åtminstone genom ett par av sina ännu levande föräldrar, på dramatiska minnen av bränder. Alla gårdarna i byn hade utplånats i en brand 1695. På kvällen den 21 april hade en gnista från Lars Kristenssons skorsten startat branden som ödelade alla de fyra sammanbyggda gårdarna. Efter edgång den 9 oktober 1695 beviljades bönderna Olof Tuesson, Gunne Trulsson, Lasse Trulsson och Lars Kjerstensson 200 dalers brandstod för att återuppbygga sina gårdar.

De fyra bönderna i Brogårdensom ägde gårdarna i den samlade byklungan i mitten av på 1720-talet- 30 år efter gårdsbranden - hette Tue Olsson (son till Olof Tuesson), Per Gunnesson (son till Gunne Trulsson), Jöns Folkesson(vilken 1826 sålde gården till sonen Folke Jönsson) och Måns Nilsson.