Del 1. Presentation av "Bildsköne" Bengtssons barndom

VITTSJÖ, SKÅNES VÄRSJÖ. Här börjar historien om ett av Sveriges märkligaste människoöden. I alla tider har det ju funnits människor som har varit udda. Människor som med eller mot sin vilja, levt i samhällets periferi och inte alltid följt dom där traditionella spelreglerna.

Dessa människor dom har intresserat mig ja, ända sedan min barndomstid och många av dom har jag sett tack vare den plats där jag är född Markaryd i sydvästra Småland. Där har sedan urminnes tider varje år hållits en stormarknad och det var där mitt intresse väcktes. Markaryds marknad var verkligen ett Kivik i miniatyr och dom udda människor som Piraten såg där, dom såg jag på min barndoms marknad fast i en annan skepnad.

 

Bertil Sandström

 

Jag (Bertil Sandström) har sett kanonkungen som mot betalning lät skjuta ut sig själv ur sin stora kanon. De, det var det häftigaste jag hade sett när jag var fyra år 1947. Jag har sett världens starkaste man. Han presenterades som mannen med bröst som orgelverk och högerarm som en storslägga. Han lyfte bilar, han låg på spikmatta, rev sönder telefonkataloger och hade sig. Sen att det var olika personer år från år, det gjorde detsamma. För han var alltid världens starkaste man. Jag har sett lindansaren ”Kis Roberts”, han kom alltid direkt ifrån Paris, men egentligen så hette han Kurt Skoog och kom ifrån en liten by som heter Södra Århult. Jag har sett Mr. Addo, en märklig man som kunde multiplicera tresiffriga tal med varandra, snabbare än en räknemaskin. Och jag har sett naken dansösen ”Laiana” Ingen av dessa, inte ens den sistnämnda hade skuggan av en chans mot den person som imponerade mest på mig de här åren, ”Bildsköne Bengtsson”. Nej, jag såg inte honom på Markaryds marknad, han bodde i min barndoms by. Han föddes den 28/7–1893 i Vittsjö församling.

I kyrkoboken står det Bernard Harald Bengtsson. Han kallades för Harald. Hans far hette Johan Bengtsson var Möbelsnickare och kom ifrån Gundrastorp utanför Vittsjö. Moder Emma Kristina var född Hagelin och kom från Hinneryds socken i södra Kronobergs län. Dom var relativt välbärgade. Dom hade egen gård. Vittsjö nr.3 Men äktenskapet blev kort. I november 1894 så dör fadern och änkan Emma Kristina som nu är gravid för andra gången, hon föder efter makens bortgång ännu en son, Johan Emil. Det är nu som problemen börjar. Hon kan inte behålla gården. Tänk er själva, en änka med två små barn i 1890 talets Sverige, ett samhälle helt utan skyddsnät. 1897 säljer hon gården och köper ett hus i Skånes Värsjö i Röke socken.

Och där försörjer hon sig och sina söner med att handarbeta åt folk. Men Harald han är ett bångstyrigt barn. Han utackorderas och hans nya fosterföräldrar det blir hans mormor och morfar. Ett lantbrukarpar från Hamphult i Hinneryds socken. Harald som nu är i skolåldern, han kommer direkt på kollisionskurs med sina nya fosterföräldrar. Och senare i livet berättade han själv. Här mottogs jag som ett nödvändigt ont. Han trivs inte i sitt nya hem. Han isolerar sig. Han håller sig ofta i skogen. Han vill vara ensam. Men i skolan, där upptäcker man snart, att han har ett läshuvud. Han får högsta betyg. Men man upptäcker också, att han är lite annorlunda. En skolkamrat har berättat, att hon en gång hört läraren säga till Harald: Vad skall det bli av dig när du blir stor? Antingen blir du nått riktigt riktigt stort, eller så blir du ingenting.

Efter den svenska folkskolan så konfirmeras han i Hinneryds kyrka den 15/5 1907 med högsta betyg. Och nu händer något han har väntat på länge. Han får jobb på järnvägsstationen i Strömsnäsbruk. Stationsledningen ja, dom upptäcker snart att Harald är en stor talang. Han lär sig snart, alla dom göromål som finns på en station, t.om telegrafins ädla konst. Han får mer och mer avancerade jobb, och detta, det väcker ont blod. En av hans arbetskamrater känner sig förbisedd. Så en dag försvinner stinsens klocka, men ingen misstänker väl ordningsmannen Harald. Men under det allmänna letandet efter klockan, säger hans arbetskamrat: Har ni tittat i Haralds matbox? Där låg klockan. Harald får sparken för ett brott som han inte hade begått. Denna oförrätt, den glömde han aldrig och här börjar hans hat att växa. Hatet mot det svenska rättssamhället. Han skulle hämnas. Och hans avskedsord när han lämnade stationen var: Har ni gjort mig till Tjuv, så skall jag också bli en tjuv.

Efter den ödesdigra historien på Strömsnäsbruks Järnvägsstation, vill nu Harald bort från allt. Han litar inte längre på någon. Den 30 sept. skriver han in sig vid Skeppsgossekåren i Karlskrona. Han trodde att detta var en gratisbilljet ut på de sju haven, ut till friheten, men ack vad han bedrar sig. Här utsätts han för en otrolig pennalism, från sina skeppskamrater. Hade dom kanske nåtts av ryktet att han fått sparken på grund av stöld? Nu tigger han och ber sin morfar om att bli fri, men denne vägrar. Harald har själv berättat att han fick straffa ut sig själv genom att begå så många disciplinbrott som möjligt.

Så i april 1909 blir han avskedad för som det hette, vanartigt uppförande. Och så står han där igen för andra gången i sitt liv utan betyg i ett Sverige där jobben verkligen inte växte på träd. Förmodligen är det nu, han börjar uppfylla löftet från Strömsnäsbruk, att bli en tjuv. Redan samma månad i april 1909 blir han varnad av Poliskammaren i Malmö. För tillgrepp av kläder. Men samtidigt får han hjälp av dom. Han får jobb som kock ombord på ett fartyg hemmahörande i Klagshamn. Det är nu som vi för första gången får hör talas om det som sen skulle förfölja honom genom hela hans liv. Kaptenen tyckte att han hade ett fördelaktigt utseende och ett förtroendeingivande sätt. Därför fick han jobbet. Men fartyget råkade ut för dåligt väder och Harald led svårt utav sjösjuka. Han bestämmer sig helt enkelt för att rymma. När hans skeppskamrater den 23 maj på morgonen 1909 bänkar sig i kabyssen för frukost, ja då uppdagas det att kocken har försvunnit. Och med honom hans sjömanssäck sprängfylld med egna och andras saker. Mat, kläder, skor ja allt som behövdes för ett liv på rymmen. Till och med skepparens kikare hade följt med av bara farten. Fartyget låg i Gävle hamn. Kaptenen var givetvis besviken. Han var tvungen att anmäla Harald för Gävlepolisen. Och för första gången skickas det nu ut en efterlysning över Bernard Harald Bengtsson. Det skulle bli många, många fler.

Slut på första episoden.

KÄLLA, Texten är hämtad från Bertil Sandströms inspelade CD ”Bland tjuvar och dynamitgubbar”