Sevärt i Vittsjö del 21.

KRISTENSTORP/ VITTSJÖ. 
Fattiggården Kristenstorp i Vittsjö var föregångare till dagens äldreboende.

Om jämförelse med dagens vård och ”vård” för drygt 100 år sen finns ingen jämförelse. 

Kristenstorp fattiggård sedd från ”baksidan”.

Ett år senare, januari 1906 antog kommunalnämnden byggmästare J E Johansson att uppföra fattiggården i Kristenstorp för 14 485 kronor. Den 17 januari 1907 invigdes fattiggården i Kristenstorp av kontraktsprost P Vollin. Hemmets vårdare fick fria hände att besluta om andaktsstunder i hemmet. Högtiden avslutades med unison psalm 124.

Flera förhållningsregler gällde för de boende fattighjonen på Kristenstorp:
1:o: De som är intagna hemmet äro skyldiga att iakttaga ett sedligt och ordentligt uppförande att noga ställa sig till efterrättelse de föreskrifter som af fattigvårdsstyrelsen eller föreståndaren lämnats, att visa dem och främmande personer tillbörlig aktning och höflighet samt att sinsemellan iakttaga vänlighet och fördragsamhet.
2:o: En hvar ålägges att så långt förmågan och krafterna sträcka sig deltaga i arbetet på gården och skola anbefallda arbeten under tystnad med flit och ordning verkställas.
4:o: Under fritiden skola hjonen förbehålla sig stilla och anständigt samt sysselsätta sig med tillåten läsning, lagning av beklädnadspersedlar och hvad mer till snygghet och renlighet hörer.
5:o: Svordomar, råa uttryck och oanständigt tal var strängt förbjudet.
7;o: På bestämd tid om aftonen skola alla begifa sig till sängs hvarunder tystnad skall råda.
8:o: Besök få mottagas söndagar mellan kl 2-6 e.m. För öfrigt efter tillåtelse af föreståndare eller föreståndarinna, dessa obetaget att i mån af befogenhet neka besökande tillträde. Sammanlagt 18 olika förhållningsregler gällde.

Agda Andersson som 1994 berättade om Kristenstorp.

Agda berättade att då hon kom som föreståndare för fattiggården vimlade det av löss och skäktor på alla platser. Skäktorna samlades på skyfflar och kastades i öppna elden. Tidigare föreståndaren hade vägrat fattigvårdsstyrelsen tillträde varför denna styrelse tydligen var helt ovetande om förhållanden. Efter rengöring försvann ohyran och det blev ett rent och mer hygieniskt fattighus. Då boende anlände till Kristenstorp blev det bad i den stora zinkbaljan i källaren. Det hände att skäktor kröp upp på mina armar då jag agerade som baderska åt kommande boende, berättar Agda. Då någon av fattighjonen dog spikade en snickare en kista för tre kronor. Kistan sattes på enkel arbetsvagn och kördes till kyrkan. Själaringningen bestod endast av några få klämtningar i kyrkklockan. Anhöriga hade oftast ingen möjlighet att närvara vid begravningen.

Med tiden fick hjonen på Kristenstorp en värdig sista resa.

Då Agda uppmärksammade detta blev det ändring då hon kontaktade Holmberg som var ordförande i fattigvårdsstyrelsen. I fortsättningen fanns det en svart kista till den avlidne som hämtades med församlingens likvagn. Själaringningen blev också likartad för alla i församlingen boende.
Agda berättade vidare att både barn och gamla ”såldes” på auktion till den som bjöd lägst summa. Socknen skulle betala den som tog hand om den köpta människan och då fick det inte kosta för mycket!
Vid den tiden, för drygt 35 år sen bodde Agda i Lund men återvände ett par veckor till Vittsjö. Där besökte hon de platser som hon mindes från barn- och ungdomstiden. Hon var bara två år då hennes föräldrahem i Rommentorp brann ner till grunden och där hennes farfar omkom i lågorna. Besök blev det också vid Agdas två skolor, Hultatorp och Lönsholma. Undervisningen för Agda där pågick under fyra år. Sen var skoltiden slut men under denna tid lärde sig Agda hela Luthers katekes utantill!