GÖTEBORG. Det är snart fem månader sedan jag åter igen packade mina väskor och flyttade norrut. Destinationen denna gången var Göteborg. Storstaden i Väst. Lilla London. Stockholms lillebror. Malmös storebror.

Göteborg är en trivsam stad med mycket att titta på, göra, förkovra sig i och utforska. Speciellt när man, som jag, flyttat hit från en liten ort som Vittsjö. Allt är större, utbudet bredare, människorna fler.

Göteborg är intressant ur många aspekter. Dels det pågående tjafset om vilken stad i Sverige som är ”grejen”. Göteborgarna lider av ett slags mindervärdeskomplex. Det gäller att hävda sig. Huvudstaden må vara större men, för att citera en kollega till mig: ”Saknar all Göteborgs charm”.

Jag hade tänkt skriva om min resa hem. Om hur mycket jag avskyr SJ. För ja, efter flertal förseningar på sträckan Luleå – Stockholm, har jag konstaterat: SJ suger.
Jag kanske skulle skriva en rad om den skumpiga resan i sällskap med två smålänningar. Om japanerna som kommenterade min Resident Evil 5-tshirt. Om den skakiga natten i liggvagnen, om min fascination över Hässleholms stations nya stora Pressbyrå. Men jag väljer att inte skriva om dessa händelser i detalj. Den som undrar kan alltid fråga.

Tiden går alldeles för snabbt. Det smärtar att säga det men jag har faktiskt ingen större lust att flytta hem igen. Som den ultraskånska patriot jag faktiskt är, så gör det ont att säga det men jag trivs förbannat bra i norrland. Jag tycker att tiden gått alldeles för snabbt, jag minns fortfarande när jag satte mig på tåget, åkte norrut och inte hade den blekaste aning om vad som väntade mig. Det känns faktiskt som igår.

Vi kulturarbetare har det inte lätt. Dels står vi inför ett gigantiskt hot - en generation "pirater" som till stora drag består av bortskämda slynglar som inte inser hur mycket jobb som ligger bakom det som de "tankar" ned via Torrents. Sen har vi den återkommande trenden att man först blir erkänd när man är död.

Det är lätt att samla på sig mycket saker - en del kommer till användning, medan andra får trängas på hyllor långt inne i skåp och garderober bara för att man inte har hjärta att kasta det. Ett av mina vanligaste argument för att behålla "skrot" är det sedvanliga, ja, ni lär ha hört den innan, den är inte ny på något sätt: "Man vet aldrig om man kan behöva det någon gång".

När den svenska sommaren gör vad den svenska sommaren gör bäst - regnar bort - så kurar de flesta ihop sig i sina små stugor runt om i landet. En sådan här typisk "sitta inne dag" är perfekt för slötittande framför dumburken. Vad gör sig inte bättre, en vädermässigt dålig dag, än en bra film?

Det är dags igen. Vid denna tid på året så släpps gymnasieungdomarna lös, ut i vuxenlivet. Det ska givetvis firas rejält, gärna i fabulösa mängder skumpa och andra alkoholhaltiga drycker.

"Du gamla, du fria, du fjällhöga nord. Du tysta, du glädjerika sköna". Denna vackra rad kommer sjungas av många män och kvinnor på lördag. Vissa i skönsång, andra i falsksång. 6:e juni är den enda dagen på året som man som svensk får vara stolt. Ja, enda gången förutom hockey VM, fotbolls VM, fotbolls EM, Schlager EM och en rad andra mästerskap där vi ändå aldrig vinner.

Jag lever i konstant stress. Skolarbeten ska lämnas in, uppsatsen ska upp till seminariet och snart stundar en flytt.

Varje år, i augusti, söker sig en stor drös med nya människor till Piteå. Det är nya studenter som sökt någon av de utbildningar inom musik, dans och media som Musikhögskolan erbjuder. Fulla av förväntan samlas de alla i skolans aula för introduktion och upprop. Vad de inte vet är att det är just denna dag som den, i Piteå, ökända "Nolleperioden" inleds - även kallat Nolle-P.

Snart vankas det sommar. Alla skolungdomar tar lov - vissa för att återvända till hösten, andra för att klä sig propert med en skärmmössa på skallen.
Sommar innebär för de flesta sol, bad och kanske ett kneg för att generera pengar, då farbror staten inte vill betala för semesteruppehället.

Regnet smattrade ljudligt mot fönstret. Andreas lyfte huvudet från boken och kisade ut.
Ännu en regnig dag. Han suckade för sig själv och lyfte den vita kaffemuggen med texten "Världens bästa storebror" ingraverat i kulörta färger, tog en liten klunk och bläddrade till nästa sida. SMHI hade tidigare på dagen, i en radiorapportering, lovat solsken och blå himmel.
Skitsnack, de håller aldrig vad de lovar. Han muttrade och slog igen boken.

Som student så krävs det att man behärskar konsten att säga så lite som möjligt med så många ord som möjligt. Vissa kallar det för att "ordbajsa" medan de mer akademiskt lagda använder termen "verbal inkontinens".
Jag och en tjej i min klass håller på att skriva vårt examensarbete. C-uppsatsen (som det så fint heter) är slutprodukten av tre års hårda studier. Vi skriver en uppsats som handlar om Piteå-Tidningens barnsatsning och dess maskot "Pelle Tott".

Just nu är Norrbotten som fulast. I april beter sig vädret som en PMS-kärring på steroider - ena stunden tillmötesgående och vacker, för att i nästa sekund - i grovt vredesmål - slå ned en brutalt och stampa sönder genitalierna.
Solen har värmt mig, regnet har blött ned mig och snön har färgat marken vit. Ibland undrar man om man verkligen ska ta på sig sin nya fina vårjacka, eller om det faktiskt inte är smartare att kasta på sig dunjackan.

Jag har nu under två veckors tid skrivit två texter om den norrländska matkulturen. Jag har nämnt och hyllat Piteås nationalrätt och jag har sågat rutten fisk på burk. Dock så sträcker mina kunskaper om Norrbottens kulinariska arv inte mycket längre än så här. Därför tänker jag knyta ihop denna korta resa med en sista och avslutande matkrönika.

För det första:
Jag har aldrig haft "äran" att smaka på denna tillstyggelse och för att vara helt ärlig: det är inget jag planerar att göra. Att äta något som luktar värre än otvättade fotbollsstrumpor och babystjärt är inget som nämnvärt lockar mig.

Med denna krönika tänker jag inleda en kort krönikeserie om matkultur. Jag ska guida er genom ett myller av renskav, svamp, palt, pölsa och annan husmanskostrelaterad föda.
Piteå har en egen nationalrätt som man så öppet stoltserar med. En rätt bestående av potatisdeg som är format som en bulle. I bullen finns en klump med fläsk. Denna skapelse förtärs med god aptit av piteborna med lingonsylt och smör. Tillredningen kallas kort och gott palt. Eller som man säger i Piteå: Pitepalt.

Om en vecka smäller det - dagen som alla studenter går och väntar på. Studenternas måntliga julafton där fabror staten kommer med en säck full av drömmar.
Den 25e varje månad (med reservation för undantagsfall) dimper det ned en fin summa pengar från myndigheten vi studenter älskar: CSN.
För min del innebär detta magiska datum en befrielse från diverse spannmålprodukter, varor från euro-shopper och annat äckligt som man stoppar i sig veckan innan kontopåfyllning. 
Det är väl inget nytt att hänga i granen när man hör att studenter är fattiga. Det är ett faktum. Det konstiga är att våra folkvalda inte fattat det än.

Det är väl allmänt känt att Norrbotten består av ett fåtal städer och en ofantlig samling av små hålor. När jag flyttade upp så var jag först bosatt i en by kallad Öjebyn. Jag fick tag på ett rum i en studentkorridor på gamla "Psyket" då beskedet om flytt kom så plötsligt. Jag hade inte hunnit hitta en vettig bostad.

Våren försvann lika snabbt som den kom. Termometern som tidigare visade -5, visar nu dömande -17.
En snabb svepning med blicken ut genom fönstret och jag kan konstatera följande:
*Det har inte slutat snöa
*Det kommer inte sluta snöa på ett tag
*Snön kommer nog ligga kvar en månad till, minst.