Andreas Göransson

GÖTEBORG. Det är snart fem månader sedan jag åter igen packade mina väskor och flyttade norrut. Destinationen denna gången var Göteborg. Storstaden i Väst. Lilla London. Stockholms lillebror. Malmös storebror.

Göteborg är en trivsam stad med mycket att titta på, göra, förkovra sig i och utforska. Speciellt när man, som jag, flyttat hit från en liten ort som Vittsjö. Allt är större, utbudet bredare, människorna fler.

Göteborg är intressant ur många aspekter. Dels det pågående tjafset om vilken stad i Sverige som är ”grejen”. Göteborgarna lider av ett slags mindervärdeskomplex. Det gäller att hävda sig. Huvudstaden må vara större men, för att citera en kollega till mig: ”Saknar all Göteborgs charm”.

Jag hade tänkt skriva om min resa hem. Om hur mycket jag avskyr SJ. För ja, efter flertal förseningar på sträckan Luleå – Stockholm, har jag konstaterat: SJ suger.
Jag kanske skulle skriva en rad om den skumpiga resan i sällskap med två smålänningar. Om japanerna som kommenterade min Resident Evil 5-tshirt. Om den skakiga natten i liggvagnen, om min fascination över Hässleholms stations nya stora Pressbyrå. Men jag väljer att inte skriva om dessa händelser i detalj. Den som undrar kan alltid fråga.

Vi kulturarbetare har det inte lätt. Dels står vi inför ett gigantiskt hot - en generation "pirater" som till stora drag består av bortskämda slynglar som inte inser hur mycket jobb som ligger bakom det som de "tankar" ned via Torrents. Sen har vi den återkommande trenden att man först blir erkänd när man är död.

Tiden går alldeles för snabbt. Det smärtar att säga det men jag har faktiskt ingen större lust att flytta hem igen. Som den ultraskånska patriot jag faktiskt är, så gör det ont att säga det men jag trivs förbannat bra i norrland. Jag tycker att tiden gått alldeles för snabbt, jag minns fortfarande när jag satte mig på tåget, åkte norrut och inte hade den blekaste aning om vad som väntade mig. Det känns faktiskt som igår.

Det är lätt att samla på sig mycket saker - en del kommer till användning, medan andra får trängas på hyllor långt inne i skåp och garderober bara för att man inte har hjärta att kasta det. Ett av mina vanligaste argument för att behålla "skrot" är det sedvanliga, ja, ni lär ha hört den innan, den är inte ny på något sätt: "Man vet aldrig om man kan behöva det någon gång".