Den glömda budgetregeln
I dagarna kommer mitt bokslut över 90-talskrisen. Det är en ekonomisk bok om det samhälle som man använde den krisen till att tvinga fram, förklädd i en generationsbeskrivning. Förklädnaden har sin naturliga förklaring. När jag för två år sedan föreslog boken för Ordfront kom vi fram till att boken behövde en sådan. Då var det ju ingen som ville läsa om kriser, studera nedåtlutande linjediagram eller höra talas om stagnation. Även om både min förläggare och jag berömde oss för att ha hyfsad samhällsinsikt, en radikal världsuppfattning och viss ekonomisk kunskap så lyckades vi inbilla oss att nästa kris låg långt fram i tiden. Hjulen rullade för högvarv och man hade än en gång lyckats tuta i oss att det den här gången skulle vara för evigt.

Ibland är politiken märklig. 2004 satt jag i ett trångt rum på Miljöpartiets riksdagskansli och upplevde det som om tyngden av hela Västsverige vilade på mina axlar. Det var möte med partiets förhandlingsgrupp och General Motors hade påbörjat ett death race mellan sina industrier i Trollhättan och Rüssehlsheim. En god vän som jobbade vid svetsen på Saabfabriken ringde mig kvällen innan mötet och överträffat varenda billobbyist med ett argument som verkade helt oemotsägligt: "Nu hänger min framtid på er."