Kultur

hotad-frihet.jpgVad har hänt i Estland, Lettland och Litauen efter deras EU-inträden och NATO-medlems-skap? Arne Bengtsson ger i boken "Hotad frihet" en inträngande och kritisk bild av händelseutvecklingen. Våra östra grannländer anpassade sig snabbt till inträdeskraven, men vad hände sen? Författaren menar att reformarbetet har avstannat, att man kan köpa politisk makt för pengar, att inrikespolitiken är rörig med ideliga regerings-ombildningar, penningtvätt är vanlig och att många av ledarna från Sovjettiden fortfarande har stort inflytande.

Den 7 april var ensemblen "Teater Nostra" på församlingshemmet i Vittsjö och informerade om kommande föreställningen om "Bildsköne Bengtsson". Den 21 juni är det urpremiär på Teater Nostras pjäs "Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson" i Teaterlogen i Yngsjö. Kvällen inleddes av att konstnärlig ledare Katarina Weidhagen hälsade ett 30-tal intresserade åhörare välkomna.
Lokalhistoriker Claes Ruderstam berättade om Harald Bengtsson som var född i Vittsjö, mannen som blev en legend redan under sin livstid. Harald levde ett dramatiskt liv en stor del av sitt liv. Många anekdoter och skrönor berättas om Harald Bildsköne Bengtsson men också berättades det om ett gripande och tragikomiskt människoöde.

En bukett vårblommor med:
Curres SångfåglarBjärnums manskör

Bygdespelarna

Ovan artister inbjuder till sångkväll i Allaktivitetshuset i Vittsjö den 28 april klockan 19. Det blir allsång, lotterier och försäljning. Fika ingår i entrén som är 40 kronor.

Kantor emeritus Curt Nilsson har samlat sina tidigare medarbetare och andra lokala förmågor till en kväll i glädjens tecken.

hjartat-med-pil.jpgKärleken har kommit
att göra vinter till vår
Den förjagar mina rädslor
och läker mina sår
Det är den jag
har väntat
i alla dessa år
Så det verkar som
även jag en framtid får

116 år efter sin födelse återvänder Bildsköne Bengtsson till sin födelseort nu den 7 april till församlingshemmet i Vittsjö. Det blir en informationskväll inför urpremiären om Bildsköne Bengtsson och tatuerade Johansson. Det blir teater Nostra som spelar upp pjäsen om de båda riksbekanta dynamitarderna.

Samlingen med fri entré börjar klockan 19 i församlingshemmet och avslutas klockan 21.

knyppelmona.jpgMona Svensson från Studie-främjandet står lutad över Sol-Britt Erlandssons knyppeldyna. Hon lär ut traditionell knyppling med hjälp av mönster.
- Utan mönster kallas det skånsk knyppling, förklarar hon.
Sol-Britt började med att knyppla "stöd".
- Det är ett smalt band som man kan dekorera större tygstycken med, eller fästa i kanten av ett tyg, säger Mona.
Sol-Britt kommer från Vankiva och började knyppla förra hösten.

Tisdagen den 17 mars har vi i Vittsjö-Bjärnum Teaterförening det stora nöjet att presentera föreställningen "Man är trött" med Birgitta Lowen. Det är en enmans-föreställning. I en egen-producerad monolog analyserar Birgitta tillvarons hårda villkor. Med värme, humor och ståupparens självklara bitterkomik ger hon alla som känner sig lite trötta mellan varven, en chans att överklaga ålderdomen. En föreställning med stor publikkontakt, och med hög igenkännings-faktor. Och när publiken går hem upptäcker de att de faktiskt suttit och skrattat åt sig själva.
Föreställningen visas i Vittsjös Allaktivitetshus kl 19.00.
Biljetter hos Vittsjö Blomsterhandel och vid entren för 100:- kr.
Välkomna!
Jag måste erkänna att jag stundtals använder alltför många svordomar i mitt talspråk. På något besynnerligt sätt dyker dom upp, ofta vid fel tillfällen. Säkert har arbetsmiljön genom åren haft stor betydelse, men troligen har även tidiga upplevelser i mitt liv spelat en viss roll. "Fula ord" var visserligen förbjudna hemma och bestraffades men som alla vet - "förbjuden frukt.....", spänning och dumhet har ganska stor inverkan också, för vuxenvärldens signaler är inte alltid så lätta att tolka.

Jag minns en episod från min tidiga barndom. Vattenförsörjningen inomhus klarades av med en "rickepump" i vasken. Nu strejkade den och krävde service.

mitt-hopp.jpgDu är min trygga klippa
Du min kärleks man
Jag fick vänta länge
men kärleken jag fann
I dig ser jag saker
som talar till mig
Och orden du säger
är klara och rena
som en källa
ursprungen ur Moder Jord.
Det finns någotpia-l-larssons-du.jpg
jag ej kan beskriva
och det är känslan
emellan dig och mig
Du förjagar mina rädslor
Du väcker min lust
Du och jag kan tala om allt
utan att förvränga
Jag känner bara
att du är den enda
som någonsin mer
kan vara den man
jag min kärlek ger

Teaterföreningen önskar en God Fortsättning och önskar alla välkomna till en ny teatersäsong i Allaktivitetshuset.

Under våren har vi tre föreställningar, 2 familjeföreställningar och en vuxenföreställning.

Tid och dag för föreställningarna finns i kalendern på Portalen.

Vi startar upp säsongen den 1 februari med;

"Elin starkast i världen".

Från 5-9 år

Rör mig, Rör mig inte
Min rädsla är så stor
Skrämd av de mörka väsen
som i mitt minne bor

Våga, Våga inte
tro på kärlek igen
När sist jag vågade
fick jag hat igen

Stanna, Stanna inte
Ensam, Ensam är stark
Ändock så övergiven
på min egen privata mark

Håll, Håll mig inte
För det jag inte har
Det kan jag ej förlora
men jag har heller inget kvar
Vem är du?pia-l-larsson.jpg
Vem är jag?
En dragning
gör oss lika
i vår främlingskap
Är vi stora frågetecken

Jag bottnar ipia.l.larsson-hoppet.jpg
min heta längtan
Efter någon
som ler av att se mig
som njuter av att ge mig
allt det där
en kvinna
kan få av en man

Så har det hänt! Bygdespelarna har släppt sin CD.bygdeskivan.jpg Deras namn härleds ur det faktum att de alla kommer från gränsbygdsområdet Halland - Småland - Skåne. När Malin Bengtsson studerade på Folkhögskolan i Markaryd så tog Malin chansen attr spela in en skiva. Beslutet blev att hon skulle göra Bygdespelarnas CD och nu kan vi lyssna på resultatet. Du kan köpa skivan i Allaktivitetshuset för endast 100:-

Föreställning torsdagen den 4 december kl 19.00 
GLASMENAGERIET    
av Tennessee Williams
Glasmenageriet är en välskriven och spännande dramatisering där allt utspelar sig under 1930-talet i depressionens USA och som berör på djupet.
Familjerelationer och förhållande som är lika aktuella idag som när det skrevs.
En klassiker.
Biljetter---- Vittsjö Blomsterhandel och vid entren,120:- kr
Föreställningens längd 2 tim 40 min inkl paus.
Kaffe serveras i pausen 15:- kr
VÄLKOMNA

PS. Redaktionens anmärkning!

Vet du att samma uppsättning endast spelats i Stockholm, Jönköping, Kalmar, Nyköping och   nu  i  lilla  VITTSJÖ

Detta är helt otroligt !




                                

Boken är skriven av elever i skolår 4, 5 och 6 i Bjärnums skola med hjälp av Mårten Sandén och skolans lärare. Vill du inte läsa den här så kan du låna den på biblioteket i Bjärnum eller Vittsjö. Som alternativ kan du trycka på en av symbolerna precis till höger om denna text och skriva ut den på papper.
Njut av denna spännande berättelse.

SOMMARMYSTERIET
Kap. 1

Det är inte ofta min storebror Mikael gör något genialt, men den här dagen lyckades han faktiskt stuka tummen tjugo minuter innan vi skulle ta bussen till stationen.

"Men, allt bagage, då?" kved mamma och hoppade på locket till min överfulla resväska.

"Loppan kan ju inte bära det själv!"

Hon fick ropa ganska högt för att höras ner till pappas läkarmottagning där han satt och lindade Mikaels tumme. Fönstret var öppet, så halva kvarteret hörde nog också henne.

Jag blundade och längtade efter att få komma iväg till mormor och våra kusiner Adam och Bella i Stockholm. Det är lite pinsamt att fortfarande bli kallad Loppan när man snart är tolv år, och i Stockholm säger ingen något annat än Charlotte.

"De får väl ta en taxi", ropade pappa från bottenvåningen.

Yes, tänkte jag. Jag älskar att åka taxi!

"Är du tokig?" skrek mamma och fick äntligen igen väsklocket. "Vet du vad taxi kostar?"

Pappa stack ut huvudet i hallen.

"Runt fyrtio kronor till stationen", sa han. "Med dricks."

"Fyrtio kronor?" vrålade mamma. "Kostar det fyrti?"

Så tystnade hon plötsligt.

"Jaha, det var ju inte så farligt", kvittrade hon. "Då ringer jag en taxi, då."

En stund senare satt vi i taxin, Mikael, jag, tre väskor och en styck stukad tumme. Mikael var sur för att han inte skulle kunna bada eller spela tennis på flera veckor, och han tog ut det genom att gräla på mig.

"Chauffören får hjälpa dig med väskorna", sa han medan vi åkte genom stan. "Jag kan inte ens pilla mig i örat med den här."

En bra sak med Mikael är att han aldrig skriker, ens när han grälar på en. Det beror på att när Mikael var liten bebis blev han väldigt sjuk, och ända sedan dess hör han ingenting alls. Fast han pratar ändå, så klart, även om han gör det på teckenspråk.

Han höll upp sin lindade tumme, stor som en halv banan.

"Vem sjutton pillar sig i örat med tummen?" tecknade jag. "Slappna av och njut av utsikten."

Kanske är det för att vi inte har någon bil som jag älskar att åka taxi. Speciellt genom vår hemstad, en ljum sommarkväll alldeles i början av sommarlovet.

"Har du resfeber?" tecknade jag medan vi passerade torget. "Jag har nog lite resfeber."

Mikael svarade inte. Han såg vad jag sa, men han satt och petade på något mellan sätet och ryggstödet.

"Det ligger något här, men jag får inte fram det", tecknade han. "Det sabla bandaget tar

emot."

Jag stack in ett pekfinger i springan och sprätte till.

"Simsalasim!" sa jag när en svart anteckningsbok lossnade och föll ner på golvet. Mikael plockade upp den och gav den till mig.

"Ursäkta", sa jag och knackade chauffören på axeln. "Någon har glömt en grej här."

Chauffören, en ovanligt sur typ, tittade i backspegeln.

"Vad är det?" sa han. "En plånbok?"

Jag skakade på huvudet.

"Nej, bara en anteckningsbok eller något."

Chauffören suckade.

"Synd att det inte var hans plånbok", sa han över axeln. "Gubbskrället som jag körde från flygplatsen nyss stack utan att betala."

Jag tecknade vad chauffören hade sagt och Mikael började naturligtvis fråga tusen saker samtidigt. Han är fruktansvärt nyfiken av sig, min storebror.

"Stack han?" översatte jag för chauffören. "Hur då?

Chauffören släppte ratten och gestikulerade vilt.

"Han bara öppnade dörren vid ett rödljus och sprang", sa han. "Liten skallig gubbe i grön kofta, och så pinnar han iväg som Jenny Kallur!"

Jag översatte och Mikael skrattade tyst. Han bläddrade i anteckningsboken och jag kikade över hans axel. Det var bara en massa siffror och symboler och krafs

"Här står inget namn", sa jag.

"Typiskt", sa chauffören.

Mikael vände och vred på den lilla svarta boken.

"Det är mattetal eller något", tecknade han. "Kan det ha varit racergubben som glömde den?"

Jag översatte.

"Klart det var han", muttrade chauffören. "Han var min första kund idag och bilen var nystädad."

Mikael gav anteckningsboken till mig, men klottret som fyllde sidorna gick inte att begripa. Jag räckte fram den över sätet.

"Vill du ha den ändå?" sa jag. "Gubben kanske dyker upp?"

Chauffören fnös och svängde in på taxihållplatsen framför järnvägsstationen.

"Äh, honom ser jag aldrig igen", sa han. "Släng den i närmaste papperskorg."

Vi hade fått en femtiolapp till taxiresan och Mikael tyckte att chauffören kunde behålla dricksen. Mig gjorde det ingenting. Jag hade sparat mina veckopengar ända sedan påsklovet, så jag var stenrik. Chauffören, som kanske kände att han borde göra skäl för den extra tian, hjälpte oss ombord med väskorna. Medan Mikael letade upp våra platser stuvade jag undan bagaget så gott det gick.

"Kolla", tecknade Mikael när jag damp ned på sätet mittemot med värkande armar. "Han verkar ha problem."

Det tog några sekunder innan jag förstod att Mikael menade vårtaxichaufför. Han stod borta vid taxihållplatsen med två män i mörka kostymer och det såg ut som om de grälade.

"Han har väl parkerat fel", tecknade jag. "Vad säger de?"

En annan genial grej som Mikael kan är att läsa på läppar. Han förstår nästan alltid vad man säger, fast han inte hör det, och han kan smyglyssna folk bara genom att kolla på deras munnar.

"De frågar om mannen på flygplatsen", tecknade Mikael medan han stirrade ut genom rutan.

"De svär ganska mycket."

Jag drog efter andan och knackade honom på armen.

"De menar den där gubben!" tecknade jag. "Han i grön kofta, som kutade iväg utan att betala!" Mikael nickade och såg ut genom rutan igen. De kostymklädda männen hade börjat putta på chauffören. Han blev arg, förstås, och skrek en lång ramsa som jag gissade också innehöll en hel del svärord. Plötsligt kände jag Mikaels hand på min arm och såg upp.

Min storebror hade solat som en liten gris i flera veckor, men nu var han nästan vit i ansiktet.

"Loppan", tecknade han. "Sa chauffören att den där gubben som åkte från flygplatsen hade kofta?"

"Ja, en grö -", började jag, men Mikael satte fingret för munnen.

Jag bytte till teckenspråk.

"En grön kofta", tecknade jag.

Mikael pekade diskret över min axel. Jag vände mig om och fick syn på en liten man med kalt huvud i mittgången bakom oss. Mannen rotade ängsligt i byxfickorna och i fickan på sin prydliga gröna yllekofta, uppenbarligen utan att hitta vad han sökte. I samma sekund började tåget rulla ut från stationen och det sista jag såg var hur vår taxichaufför gav den ene av de kostymklädda männen en rejäl smocka. Man kunde ju tyckt att kostymkillens kompis skulle ha hjälpt honom, men det gjorde han inte. Istället sprang han efter tåget så att kavajen fladdrade runt honom och skrek något. Jag började fråga vad han sagt, men Mikael hann före. Han sa:

"Vi hittar dig i Stockholm också", tecknade Mikael. "Ge oss formeln, annars dör du."

Mikael och jag såg på varandra. Den varma eftermiddagen blev plötsligt obehagligt kall, och det kändes som om kostymklädda skurkar och små skalliga män i kofta glodde på mig överallt. Jag kände något annat också:

Någonting hårt i min bakficka, ungefär så stort som en anteckningsbok ...


Kap. 2

Jag stoppade ner handen i bakfickan och plockade upp den hårda saken. Det var anteckningsboken vi hittade i taxin. Jag visade den för Mikael och vi tittade i den, men vi förstod fortfarande ingenting. För oss liknande det bara krumelurer.

"Det är kanske skrivit i kod.", tecknade Mikael till mig.

"Tror du att det är formeln som de kostymklädda männen pratade om?" frågade jag. Mikael och jag diskuterade vad vi skulle göra med boken. Vi kom fram till att vi skulle leta upp mannen med grön yllekofta och fråga om det var hans anteckningsbok. Vi reste oss upp och började gå nerför mittgången mot bakre delen av tåget, för att hitta mannen i den gröna yllekoftan. När vi kom in i nästa vagn såg vi honom. Han satt med ryggen

mot oss och pratade i telefon, så vi stod kvar och väntade bakom honom. Plötsligt sa han något som fick mig att stelna till av rädsla. Jag tecknade snabbt till Mikael att vi skulle gå därifrån. Han såg frågande ut, men jag drog honom bakåt en bit. Han förstod på mitt ansiktsuttryck att jag var rädd och vi vände oss om och sprang tillbaka till våra platser. När vi hade satt oss tecknade Mikael till mig och frågade vad som stod på. Jag berättade för honom att jag hade hört mannen tala om för någon, att han skulle göra vad som helst för att få tag i anteckningsboken, och att han skulle mörda den som hade boken för att se till att hemligheten i den inte skulle komma ut. Jag såg hur nyfiken Mikael blev. Han satt och tittade

ut genom fönstret en stund och jag såg hur han funderade på saken. Då hördes en röst över högtalarsystemet som sa:

"Hässleholm nästa! Nästa stopp Hässleholm."

Då såg vi mannen med den gröna yllekoftan gå förbi oss och ställa sig vid dörren. Plötsligt reste sig Mikael upp och tecknade till mig att jag skulle ta ned våra väskor ifrån hyllan. Jag undrade vad han hade i tankarna och tecknade:

"Vad har du tänkt dig att vi ska göra?"

Mikael drog i min tröja och tecknade att jag skulle följa efter honom. Jag förstod att han inte hade en tanke på att stanna kvar på tåget, så det var lika bra att följa efter honom. Jag tog ner väskorna, men kunde inte bära dem själv. Det kom fram en man i femtioårsåldern och frågade om jag behövde hjälp med väskorna. Jag tackade ja och gick av tåget med mannen bakom mig. På perrongen utanför tåget såg jag att Mikael började gå snabbt efter mannen i den gröna yllekoftan. Mannen gick på en buss som skulle till Markaryd. Mikael vinkade till mig att jag skulle skynda mig bort till bussen. Jag frågade mannen som bar mina väskor om han kunde

hjälpa mig på bussen med dem. Han svarade att han gärna gjorde det, för han skulle också med den bussen. Väl på bussen såg jag Mikael sitta snett bakom mannen med den gröna koftan. Innan jag gick bort till honom tackade jag mannen som hade hjälpt mig med väskorna. Jag såg att han satte sig bredvid mannen med grön kofta, och gick själv bort och satte mig bredvid Mikael. Jag vände mig om till Mikael och tecknade snäsigt:

"Vad gör vi på denna bussen? Vi skulle ju till mormor i Stockholm."

Han tecknade till mig att jag skulle sluta prata och lyssna på "Flinten". Jag frågade vem Flinten var och Mikael berättade att det var mannen i grön kofta han kallade för Flinten. Det var ganska tyst på bussen så jag hade inga problem att höra vad männen pratade om. Mannen som hade hjälpt mig med väskorna frågade Flinten om han hade anteckningsboken. Flinten

svarade att han inte hade den, men han lovade att hitta den så fort som möjligt. Mannen i femtioårsåldern blev fly förbannad och sa:

"Kan du aldrig göra någonting rätt? Du fattar väl att det som står i den aldrig får komma ut. Du ska ha jäkligt klart för dig att du har klantat till det rejält!"

I samma sekund började bussen köra iväg och motorljudet gjorde att jag inte kunde höra vad männen sa längre. När vi hade åkt i en kvart ungefär såg vi att Flinten och hans kompis reste sig upp, tryckte på knappen och gick fram till dörren. På skylten i bussen stod det att nästa hållplats var Bjärnum. Mikael tecknade till mig att vi skulle resa oss upp och följa efter dem. Han tog en av våra väskor med sin friska hand och så fick jag kämpa med resten. Jag gick efter Mikael ut ur bussen. Plötsligt hörde jag en svag duns på marken. Samtidigt såg jag att Flinten och hans kompis vände sig om och hade blicken fäst vid mina fötter. Jag tittade ner och såg anteckningsboken ....  

Kap.3

Jag stod som förstelnad och stirrade på den lilla svarta anteckningsboken. Hur kunde jag vara så klumpig att jag tappade den? Och varför stukade brorsan tummen just idag, så att vi var tvungna att ta en taxi!? Om inte det hade hänt, hade vi inte fått syn på den eländiga boken! Tusen tankar for genom mitt huvud. Plötsligt kände jag en knuff i sidan och såg sedan Mikael slita upp boken och teckna åt mig att springa. I sista sekund fick jag med mig ryggsäcken innan vi rusade iväg. Vi hörde männen skrika något, men nu kunde inget stoppa oss. Mikael låg i täten och jag följde efter, så snabbt

jag bara kunde. Åh, varför åt jag så mycket till frukost? Gröten gjorde så att jag fick håll och det kändes som om allt var på väg upp igen... Som tur var hade vi fått ett ganska rejält försprång. Männens flåsande hördes inte längre. Framför oss såg vi nu en stor brun byggnad. Överallt sprang en massa barn runt och bollar i alla himmelens färger for i luften. Jag tecknade till Mikael att vi nog hade kommit till en skola. Vi smög in på skolgården och försökte att göra oss så osynliga som möjligt. På håll såg vi männen komma i riktning mot oss.

"Kom, vi gömmer oss i den här klätterställningen!" Mikael tecknade hastigt till mig och hjälpte mig samtidigt med ryggsäcken.

Från klätterställningen hade vi en perfekt utsiktsplats över skolgården. Vi fick se hur männen spanade efter oss och hur de snabbt blev bortkörda av några vaktande lärare. Tack och lov att inga obehöriga vuxna får vistas på skolor! Vi andades lättat ut när vi såg männen lomma nerför gatan som små olydiga skolelever.

"Det var nära ögat Loppan!", tecknade Mikael.

Han tog fram varsin banan ur väskan. De var alldeles bruna och hade spruckit under den fartfyllda färden. Jag tog tacksamt emot en och brydde mig inte om att de hade sett sina bästa dagar.

"Vi måste hämta våra resväskor igen. Tänk om Flinten och hans kompis, "50-lappen", hinner före! Jag tycker att vi smyger tillbaka samma väg som kom", tecknade jag till Mikael, med munnen full av banan.  

Sagt och gjort. Snart var vi ute från skolgården igen och sakta men säkert närmade vi oss busshållsplatsen. Vi var hela tiden på vår vakt, för vi anade att männen fortfarande ville åt oss. Vi gick förbi en kiosk, TK-kiosken, och tänkte först gå in och ta varsin korv, men vi ville skynda oss till våra resväskor. När vi kom fram till busstationen satt där en familj och väntade på bussen. De såg snälla ut, så vi vågade oss fram och frågade efter våra resväskor. De var väldigt hjälpsamma och visade oss att de hade ställt dem bredvid sina egna. De berättade att bussen mot Hässleholm hade nummer 532 och skulle komma inom några minuter. Vi tackade så mycket för hjälpen och gick och satte oss på en tom bänk, med ansiktena mot vägen, där bussen skulle komma. I samma sekund som vi satt oss, blev vi både livrädda och överlyckliga! Flinten och 50-lappen hade satt sig ner utanför TK-kiosken och fick plötsligt syn på oss! De reste sig hastigt och började springa mot oss, men precis då såg vi hur en gul buss närmade sig. Vi skyndade oss på och jag slet med alla väskor, medan Mikael betalade biljetterna. När bussen blinkade ut igen, var männen bara tio meter bakom oss!  

"Snacka om bra tajming Loppan! Det var ju som värsta actionfilmen!" På sätet bredvid mitt satt en mycket nöjd Mikael.

"Jag tycker att vi går upp till moster Karin när vi kommer fram till Hässleholm. Där kan vi sova i natt, nu när vi har missat tåget till Stockholm", tecknade jag medan jag letade upp min mobiltelefon. Givetvis var den urladdad. Vi beslöt oss för att gömma den svarta anteckningsboken på biblioteket, innan vi besökte Karin. Vi ville inte blanda in henne. Hon är precis lika mycket hönsmamma som vår egen. Hon hade tvingat oss att gå till polisen och det ville vi inte än. Vi släpade på våra resväskor tills vi kom fram till biblioteket, ja mest jag givetvis, för Mikael hade ju stukningen att skylla på. Väl på plats, kände vi det behagliga lugnet som ett bibliotek har. Vi gick och kikade längs hyllorna för att hitta det optimala gömstället. Mellan "Hur du lyckas segla i en sjö" och "Vattnets betydelse för sjöfarten" fann vi det. Vi gömde anteckningsboken bakom dem och gick nöjda och belåtna mot vår mosters lägenhet. Efter ett ihärdigt ringande på dörren, förstod vi att hon inte var hemma. Vi ställde våra väskor utanför hennes dörr och gick ner för att ta något att äta. Vi började bli rejält hungriga vid det här laget.

Innan vi återvände till Karins lägenhet beslöt vi oss för att gå till biblioteket och se om anteckningsboken fanns kvar. Vi kilade snabbt in bland bokhyllorna och kom fram till "vår" hylla. När vi tittade bakom böckerna så var där tomt! Tomt!?

Kap.4

"Vem kan ha tagit den?" tecknade Mikael.

"Ingen såg ju oss", tecknade jag tillbaka.

Mikael började dra i mig och pekade bort mot receptionen.

"Vi frågar henne om hon sett den!"

Vi gick fram till receptionen och frågade bibliotekarien. Hon svarade:

"Nej den har jag inte sett, men jag såg två stycken män här inne för ett tag sen. De uppträdde lite konstigt. Kan det hjälpa er?"

"Hur såg de ut?" frågade jag

"Ja, den ene såg ganska vanlig ut, rätt så lång. Den andre, däremot, var fintskallig."

Jag ryckte till. Det här kändes obehagligt. Mikael, som inte kunnat tyda vad bibliotekarien sagt, drog mig i armen och ville ha en förklaring.

"Det måste ha varit Flinten och 50-lappen", tecknade jag till Mikael.

"Hur kan det vara möjligt?" tecknade han. "De missade ju bussen."

Jag ryckte på axlarna. Själv fattade jag inte heller någonting. Hur hade detta gått till?

"Vi struntar i det nu", tecknade jag.

"Nej!" Mikael stampade i marken.

"Jo, vi struntar i det och går och fikar istället."

"Ja ja, vi gör väl det då. Jag börjar faktiskt bli lite hungrig", tecknade Mikael.

Vi gick iväg ut på stan och hittade ett café som heter Burmans. Vi gick in och satte oss vid ett bord vid fönstret. Vi beställde två glas kall saft och två stora bullar. Plötsligt såg jag att Mikael ryckte till och började peka ut genom fönstret. Där ute kom de två männen i kostym gående över torget på väg mot stationen. Det var samma män som vi sett bråka med

taxichauffören, innan vi reste iväg med tåget.

"Vi kan väl följa efter", tecknade Mikael.

Jag skakade på huvudet. Jag ville verkligen inte följa efter.

"Jo det gör vi. Detta kan bli spännande", envisades Mikael.

"Det är därför jag inte vill följa med", tecknade jag.

"Jo vi gör det. Vi har inte mycket tid på oss att bestämma oss", tecknade Mikael.

"Ok då, vi gör det", sa jag.

Vi sprang ut ur caféet och började gå efter kostymmännen. De var på väg mot stationen och när vi kom fram såg vi att de gick på den gula bussen, nr 532. Det var samma buss som vi hade åkt med tidigare.

"Vad gör vi här?" tecknade jag mot Mikael.

Mikael var eld och lågor. Han tyckte det här var spännande. Jag tyckte däremot att det räckte med farligheter nu. Mikael tecknade till mig:

"Vi följer efter. Kanske männen kan leda oss till anteckningsboken."

"Nej, jag vill inte. Det är säkert farligt", tecknade jag tillbaka.

Nu startade bussen och Mikael drog med mig upp på bussen i sista stund. Vi satte oss bakom kostymmännen så jag kunde höra vad de sa.

"Jag vet var de håller till någonstans. Vi går dit och ser om de är där", sa den ene av kostymmännen.

Jag tecknade till Mikael och han gjorde tummen upp, med bandage och allt.

"Vi måste ha tag i boken", sa den andre kostymmannen. "Det finns ingen annan utväg."

Jag började teckna till Mikael, men han skakade på huvudet och pekade. Männen hade börjat resa på sig. De spanade ut och diskuterade var de skulle gå av. Vi gjorde oss också beredda att gå av. På displayen i bussen stod: Bjärnum.

"Kom vi följer efter", tecknade Mikael.

Jag tvekade men fick inte min vilja igenom så jag följde med. Vi klev av bussen och såg männen gå mot en bank. Vi följde efter männen men var ganska långt ifrån dem. De sneddade in bakom några hus och sedan gick de ner i en källare i ett hus som såg ut som ett ödehus. Jag och Mikael stannade utanför och tittade in genom ett litet källarfönster. Vi såg att 50-lappen och Flinten var där nere också. Jag kunde höra dem diskutera genom källarfönstret.

"Hur fick ni tag i boken?" frågade en av kostymmännen.

"Ha! Vi lyckades lura ungarna. Vi tog en taxi och lurade taxichauffören att vi hade en tågtid att passa. Han körde då så fort att vi hann före ungarna till Hässleholm."

Kostymmännen fattade ingenting. De började bli arga.

"I Hässleholm skuggade vi ungarna och när de gömt boken på biblioteket och gått därifrån, kunde vi bara ta tillbaka boken. Och nu är det vi som har den".

"Det är därför vi är här", sa den ene kostymmannen. "Vi tänker ta tillbaka den, eftersom den inte tillhör er."

"Den tillhör inte er heller", sa Flinten, som också började bli arg.  

Jag försökte teckna till Mikael, vad de sa, men det var svårt att både lyssna och teckna samtidigt. Plötsligt började Mikael peka ner genom fönstret. Där nere hade värsta slagsmålet brutit ut.

"Kom vi går härifrån", tecknade jag till Mikael.

Mikael ville inte gå utan han ville försöka ta anteckningsboken. Då såg Mikael att 50-lappen tappade anteckningsboken på golvet. Mikael smög snabbt fram till dörren av nyfikenhet och märkte att den var olåst. Han kröp in. Jag vågade knappt andas. Jag var livrädd. Plötsligt råkade Mikael trampa på en lös bräda som knarrade till. En av kostymmännen hörde knarrandet och kollade mot Mikael. Mikael kröp snabbt in under ett bord som stod bredvid honom. Kostymmannen gick emot honom och Mikael darrade av skräck. Då kastade sig plötsligt 50-lappen över kostymmannen och gav honom en jättehård smäll så han svimmade av. Mikael andades ut, för det verkade inte som att 50-lappen hade sett honom. Nu hade han chansen att ta anteckningsboken. Flinten slog samtidigt den andra kostymmannen så att han svimmade av han också. Nu låg båda kostymkillarna avsvimmade på golvet och Flinten och 50-lappen försökte dra in dem i en liten skrubb. Då ålade Mikael sig fram till anteckningsboken men precis när han tog tag i boken skrek han till. Han hade glömt bort sin onda tumme.

"Aj!!!"

"Vad var det?" sa Flinten och tittade misstänksamt bort mot Mikaels håll.

Åh, nej han hade märkt Mikael. Hur skulle det nu gå? Jag vågade knappt titta. 50- lappen sprang bort till Mikael och tog tag i hans arm.

"Du ska också med till skrubben din lilla skitunge", sa 50-lappen och skrattade till.

Jag satt utanför källarfönstret och såg vad som hände. Jag var helt förlamad av skräck.

"Detta kan inte hända. Säg att det inte är sant", mumlade jag tyst för mig själv. "Hur ska jag

kunna rädda honom?"

Jag kände mig hungrig samtidigt som jag var helt förtvivlad.

"Jag kommer aldrig att kunna tänka klart om jag är så här hungrig", tänkte jag.

Jag var tvungen att ha någonting att äta och kom att tänka på kiosken som vi gått förbi tidigare på dagen, då vi var i Bjärnum. Jag började gå mot kiosken och när jag kom fram till luckan köpte jag en varm korv med extra mycket ketchup. Jag gick tillbaka till ödehuset och såg ett skjul på baksidan av huset. Jag satte mig ner längst inne i skjulet och drog min jacka

närmare min kropp för jag frös. Jag la märke till att det fanns en massa verktyg i skjulet. Efter en liten stund reste jag mig upp och såg då en kofot. Jag tog den och smög ut ur skjulet. Jag gick runt huset och hittade ett igenspikat fönster. Jag kände på brädorna och de satt väldigt hårt. Jag gick till dörren och kände på den. Den var olåst. Jag smög in och såg ett rum

där Flinten låg och sov. Jag blev orolig för 50-lappen låg inte i den andra sängen. Jag gick vidare in och såg då en byrå och på den låg anteckningsboken. Då hörde jag att någon bankade på dörren inifrån den lilla skrubben.  

"Det måste vara Mikael", tänkte jag och gick fram till dörren som låg längre in i källaren.

"Hur ska jag kunna prata med honom nu när vi inte kan använda teckenspråk."

Jag hittade en penna på golvet, tog anteckningsboken och rev ut en sida. Jag skrev "Är det du Mikael? Vad ska vi göra?'' och skickade in både pennan och lappen under dörren. Jag fick snabbt tillbaka lappen där det stod: '' Ja, det är jag, rädda mig nu!'' Jag tog upp lappen och skrev: "Okej, gå till fönstret, jag ska rädda dig." Jag fattade inte vad jag höll på med. Skulle

jag kanske gå till polisen istället? Men hur skulle jag veta var de fanns och det fanns kanske inte ens någon polis här i Bjärnum. Jag höll kofoten i handen och sprang ut ur huset. Jag sprang fram till fönstret och började med att försöka få bort den översta brädan. Den satt hårt och jag fick jobba hårt med kofoten. Jag var livrädd att Flinten eller kostymmännen skulle vakna. Eller ännu värre; att 50-lappen skulle dyka upp. Andra brädan gick lättare och nu kunde jag se Mikael.

"Kom", tecknade jag.

Mikael hoppade upp på en trasig stol. Han hjälpte mig att få bort den sista brädan och sen kunde han hoppa ut. Vi började springa men rätt som det var stannade Mikael.

"Varför stannar du?" tecknade jag.

"Vi måste försöka ta anteckningsboken", tecknade Mikael tillbaka.

"Men den har jag redan", sa jag.

Mikael såg snopen ut. Det hade han aldrig trott om mig. Vi satte fart igen och var nu framme vid gaveln av huset och då mimade jag:

"Vi måste härifrån, Mikael."

Precis när jag mimade det till Mikael sprang vi rakt in i en stor mörk man som kom

gående...........  

Kap.5

Det var 50-lappen!

Vi tappade hakan. Jag och Mikael försökte slingra oss förbi, men han kände igen oss. 50- lappen släppte sina pizzor och blev nedstänkt av kletig vitlökssås. Han rusade efter oss, men som tur var halkade han på kebabpizzan. 50-lappen var snabbt uppe på benen igen. Mikael och jag susade förbi en farbror i reflexväst och cykelhjälm. Farbrorn som hade sett allt, förstod att vi ville komma undan. Han ropade med lugn röst: "Spring nerför backen. Titta efter ett gult taxihus!"

"Vi gör som han säger", tecknade jag till Mikael. Vi sprang så fort vi kunde nerför backen.

Dörren på det gula huset var öppen och där stod taxichauffören. Vi sprang rakt in. Taxichauffören stängde och låste dörren i ett nafs. 50-lappen bankade på dörren och skrek att vi skulle öppna.

"Du kan glömma att jag låser upp dörren ditt nöt", skrek taxichauffören.50-lappens ihärdiga bankande och skrikande fortsatte. Taxichauffören nonchalerade det helt och hållet och sa till mig och Mikael att göra likadant.

50-lappen bankade en sista gång på dörren sedan gick han sin väg. Men innan han gick sa han en viktig mening: "Jag håller ögonen på er!" Jag tecknade detta till Mikael. Det hade börjat skymma och himlen hade övergått från blå till en orangeaktig färg.

"Varför vill taxichauffören hjälpa oss? tecknade Mikael. "Fråga honom."

"Varför hjälper du oss?" frågade jag försiktigt.

"Mannen som jagade er är en välkänd skurk här i Skåne. Ni måste passa er för honom", svarade han.

"Var det inte du som var på tågstationen tidigare idag?" frågade jag. Följer du efter oss, eller?"

Taxichauffören tittade på oss med lurig blick. Då förstod jag att vi inte kunde stanna med den farlige mannen.

"Kom det är farligt att vara med honom!" tecknade jag till Mikael." Snabbt!"

Vi hann före till den bruna dörren men fick tji. Mikael upptäckte att dörren var låst och det var för sent att låsa upp. Taxichauffören tog tag i oss i ett hårt och stadigt nackgrepp. Nu var vi fast och hade ingen chans att komma undan. Han slängde ner oss i källaren. Både jag och Mikael gjorde motstånd, men det hjälpte inte. Taxichauffören lämnade oss i källaren på var sin möglig madrass och gick upp igen. Vi hörde hur han stängde och låste ytterdörren.  

"Ja, han har gått", tecknade Mikael och lade sig på min ryggsäck. "Aj" pep han.

"Vad är det?" tecknade jag. Mikael öppnade väskan och där låg den stora kofoten! Jag skrek av glädje. Plötsligt hörde jag en cykel knastra mot gruset. Jag tittade ut genom fönstret och såg klart vem det var. Det var ju reflexfarbrorn! Yes! Mikael tog tag i kofoten och krossade källarfönstret i tusen bitar. Reflexfarbrorn hörde det och han cyklade snabbare än vanligt fram för att hjälpa oss ut genom fönstret. Mikael tecknade "Damerna först" och jag kom smidigt ut genom fönstret. Mikael var tillräckligt lång för att komma ut genom fönstret själv. Så det gick snabbt det också.

Reflexfarbrorn som visade sig vara den snällaste farbrorn vi mött på länge, sa att vi fick sova hemma hos honom under natten. Mikael och jag litade på honom och följde med honom hem till hans lägenhet.

"Här bor jag", sa han.

Samtidigt i Stockholm vankar mormor av och an av oro och undrar var barnen blir av. Hon bestämmer sig för att ringa upp sin dotter, Loppans och Mikaels mamma, och fråga om hon har hört av barnen.

"Vi vet ingenting! Syrran ringde och sa att hon har hittat deras väskor utanför sin dörr.

Märkligt!" Vidare berättade barnens moster, att hon hade hittat Loppans mobil. Hon hade ringt numret men inte nått fram. Antagligen var mobilen inte på. Mormor i Stockholm och mamma i Lund bestämde att de skulle höras av så fort de fick veta något.

Barnen hade nu kommit hem till reflexfarbrorn. S. Nilsson stod det på en liten mässingsskylt på den bruna dörren Mikael tecknade och jag "översatte" till farbror Nilsson:

"Var skall vi sova?"

Nilsson ledde in oss i det lilla gästrummet.

"Här ska ni sova, men först ska ni få något att äta. Ni måste vara hungriga som vargar nu!"

Han dukade fram havregrynsgröt och mackor.

"Slå er ner", sa han vänligt med lugn röst.

"Berätta nu varför sådana här små barn är ute på så farliga äventyr, helt ensamma."

Jag berättade hela storyn från början. Det tog ganska lång tid, men farbror Nilsson hade ju sagt att jag skulle ta god tid på mig.  

"Oj, oj, oj", suckade Nilsson högljutt. "Var är anteckningsboken nu då?"

Jag sprang ut i gästrummet och rotade i ryggsäcken som jag hade lagt under sängen. När jag kom tillbaka, berättade Nilsson att han hade lärt sig att läsa koder när han var yngre.

"Kan du ge mig boken, lilla vän, så ska jag försöka lösa koden åt er."

Det tog ingen lång stund, men för mig och Mikael var det som en evighet.

C=15 A=C13=53 AC=17 STOCKHOLM!!!

"Vänta!" sa Nilsson. "Där finns lite till! Jag tror det är en sifferkombination. Japp! 19 19 2 9 2 12 ."

Mikael sökte min uppmärksamhet genom att knacka på min rygg.

"Betyder inte det Stockholms stadsbibliotek?", tecknade han.

Jag var inte säker, så jag ryckte på axlarna.

"Vi kan be mormor hjälpa oss", tecknade Mikael. Hon kan ju Stockholm på sina fem fingrar.

Jag bad Nilsson om att få låna telefonen för att ringa mormor. Hon ville absolut hjälpa oss.

Mormor kollade tågtidtabellen och sa att vi kunde ta tåget till Stockholm klockan 12.02 i morgon. Jag och mormor bestämde att vi skulle träffas på Stockholms Centralstation när tåget kom in. Innan vi lade på luren, bad jag henne att ringa mamma, för hon var säkert orolig.  

"Men nu vännerna små, är det dags för er att krypa till kojs!" Det var farbror Nilsson som tyckte att vi såg trötta ut.

Vi somnade snabbt och sov som stockar.

Nästa morgon vaknade vi av doften från det trivsamma köket. Nilsson hade stekt ägg och bacon.

"Wooh", tecknade Mikael till mig. "Bästa hotellfrukosten, vet jag!"

Efter den härliga frukosten måste vi ta oss vidare till Stockholm. Nilsson erbjöd sig att ordna skjuts till Hässleholm.

Just då ploppade det upp en tanke i mitt huvud.

"Vi måste hämta våra väskor hos moster Karin", tecknade jag till Mikael.

När vi väl satt på tåget och hade tagit farväl av Nilsson, var vi överens om att det var tur att vi hade fått tag i moster Karin. Nilsson ville att vi skulle höra av oss när fallet var löst, så vi hade fått hans telefonnummer.

På Stockholms central stod Bella och Adam tillsammans med mormor och väntade på oss. Det kändes tryggt att se mormor. Vi bestämde oss för att åka till biblioteket direkt. Det vi ville ta reda på, var om uppgifterna från anteckningsboken stämde.

"Åk till FOA i Grundsjön", snäser bibliotekarien åt oss. "De hjälper er säkert!"

" Den du", tecknade Mikael. "Henne vill man inte vara för nära!"

När vi var på väg ut från biblioteket dök de kostymklädda männen upp.

"Det ser ut som om de letar efter något", tecknade Mikael...........  

Kap.6

När vi var på väg ut från biblioteket dök de kostymklädda männen upp.

"Det ser ut som om de letar efter något", tecknade Mikael. "Efter oss kanske?"

Jag nickade nervöst. De kostymklädda männen hade fått syn på oss och började gå efter oss nedför Sveavägen. De höll sig på avstånd, men om vi gick fortare gjorde de likadant, om vi gick långsamt saktade de också in. Varje gång jag tittade på dem glodde de argt tillbaka.

"Mikael, vi går till polisen med detsamma", tecknade jag och kände på anteckningsboken i bakfickan. "Jag vill lämna över den där idiotiska boken innan det händer något hemskt."

Mikael skakade på huvudet och tog mig under armen.

"Ta det lugnt, Loppan", tecknade han. "Trottoaren är ju full med folk. De vågar inte göra något med så många vittnen."

Jag försökte intala mig själv att Mikael hade rätt, men kostymgubbarna hängde efter oss kvarter efter kvarter. Förr eller senare skulle vi vara tvungna att åka hem till mormor ute i Bromma, och där är det gångstigar istället för trottoarer. Och inte ett vittne så långt ögat når ...

"Kolla."

Mikael puffade på mig och jag såg att han var orolig. Min storebror brukar vara lugn nästan vad som än händer, så om han blir orolig blir jag riktigt rädd.

"Kolla på vad?" tecknade jag tillbaka.

Mikael pekade med sin gipsade tumme på trottoaren en bit längre fram och jag kände magen börja flaxa som en svärm fladdermöss.

På andra sidan övergångsstället, rakt framför oss, stod Flintis och Femtiolappen!

"Fort, in där!"

Snabbt drog jag med mig Mikael in på den lilla tvärgatan och vi började springa. Det fanns portar att gömma sig längs gatan, men längre fram såg jag att en ännu mindre gata korsade den. Om vi bara hann fram till hörnet innan skurkarna såg oss skulle vi kunna springa tillbaka till tunnelbanan och skaka av oss dem. Men förmodligen hade Flintis, Femtiolappen och kostymgubbarna tränat inför Stockholm Maraton allihop, för de sprang riktigt bra. Varken Mikael eller jag är några sölkorvar, men fast vi sprang så vi blev genomsvettiga kom gubbarna bakom oss närmare hela tiden.

"Spring fortare!" tecknade jag medan vi sprang. "De hinner upp oss!"  

Mikael skakade på huvudet och visade att han inte hade mer krafter kvar. Jag kände också hur benen började sticka av mjölksyra och insåg att det bara var en fråga om sekunder innan vi var fast. Det var då jag såg den. En ledig taxi som sakta körde längs sidogatan till vänster om oss.

"Kom igen!" tecknade jag och pekade på bilen.

Mikael nickade och vi lyckades klämma fram en sista spurt ur våra trötta ben. Jag sprang ut i gatan framför bilen och vinkade som en tokig. Det fungerade!

"Hejärduledig?" flåsade jag när jag slet upp bakdörren. "Vi måste till Bromma!"

Chauffören bara vinkade åt oss att hoppa in, och det gjorde vi. Precis när skurkarna svängde runt hörnet drog taxin förbi dem med en rivstart.

"Vi klarade det!" tecknade Mikael. "Nu ska vi bara ringa Nilsson och ..."

Jag lade en hand på hans arm. Ett svagt, men mycket oroande ljud hade hörts i bilen. Mikael hade förstås inte märkt det, men jag var ganska säker på att det hade varit ljudet av ett centrallås som trycks ner och det lätta ploppandet av fyra dörrar som låses. Förgäves försökte jag dra upp låsknappen på min dörr, men den satt som berget. Mikael såg vad jag höll på med och försökte öppna sin dörr. Den satt lika hårt den.

"Sitt still och sluta bråka", sa en röst från framsätet. "Om ni är riktigt snälla kanske ni kommer hem oskadda."

Det var taxichauffören som hade kört oss till stationen i Lund!

"Men ... vad gör du?" sa jag. "Är du på skurkarnas sida nu?"

Taxichauffören såg på mig i backspegeln.

"Jag är på min egen sida", sa han. "Och för en miljon gör jag faktiskt nästan vad som helst."

"En miljon? Vem ska ge dig en miljon för att röva bort oss?"

Chauffören log kallt.

"Det verkar finnas rätt många välja på", sa han. "De där killarna i kostymer erbjöd åtminstone en miljon för anteckningsboken som ni hittade. Tyvärr hade jag ju inte den kvar, så de började slåss istället. Men nu kan det kanske bli affär av."

Jag översatte för Mikael och han blev alldeles svart i ögonen av ilska.

"Vilken typ!" tecknade han. "Säg till honom att vi bara lämnar ifrån oss anteckningsboken till polisen!"

Jag skakade på huvudet. Det här hade gått för långt, och jag ville ha stopp på det innan det var för sent. Taxin körde fort genom smågatorna bort mot Birger Jarlsgatan och jag förstod att chauffören inte tänkte sakta in innan vi gav honom anteckningsboken. Dessutom hade jag  upptäckt en vit Volvo som följde efter oss i samma hastighet och som hela tiden svängde när

vi svängde. Det gick inte att se om det var Flintis och hans kompis eller kostymgubbarna, men jag kände mig ganska säker på att det var någon av dem. Förmodligen hade de stulit en bil så fort de såg oss hoppa in i taxin.

"Okej", sa jag och drog upp anteckningsboken ur bakfickan. "Stanna och släpp av oss så får du den."

Taxichauffören tittade på boken i backspegeln.

"Bra", sa han. "Jag stannar så fort jag skakat av mig den där sabla Volvon."

Det tog ett tag. Vi var ända nere vid Stureplan innan taxin smet förbi ett rödljus och Volvon fick stanna med skrikande bromsar för att inte krocka med en buss.

"Sådär", sa chauffören nöjt. "Ge mig boken nu så kan ni sticka."

Jag tog en sista titt på de märkliga formlerna i anteckningsboken innan jag räckte det till honom över ryggstödet. Fortfarande begrep jag ingenting av siffrorna och symbolerna som fyllde sidorna. Tänk att någonting som man inte ens vad det betyder kan orsaka så mycket besvär!

"Det var förståndigt av er", sa taxichauffören och tog boken. "Jag stannar här framme så kan ni hoppa ur. Och inte ett ord till polisen, för då kommer jag och hälsar på er familj en mörk natt. Är det uppfattat?"

Jag nickade. Med en ilning av skräck insåg jag att chauffören visste var vi bodde. Han hade hämtat oss hemma vid grinden, den där dagen innan allt började.

"Ja, det är uppfattat", sa jag. "Bara släpp av oss."

Chauffören nickade kort, svängde in till trottoaren och öppnade dörrarna.

"Stick nu", sa han. "Och kom ihåg vad jag har sagt."

Mikael och jag tumlade ut på trottoaren och taxin stack iväg med en rivstart.

"Vad håller du på med, Loppan?" tecknade Mikael upprört. "Varför gav du honom boken?"

"För att det var vår enda chans! Om jag inte gjort det hade vi ..."

Mina händer stannade mitt i meningen och jag bara stirrade mot gatan bakom oss. En vit Volvo kom just runt hörnet med skrikande däck och fräste rakt mot oss.

Plötsligt kände jag hur trött jag var. Jag orkade helt enkelt inte med mer spänning. När vi åkte hemifrån hade jag varit inställd på en skön semestervecka med mormor och kusinerna, och istället hade jag fått springa för livet, blivit inlåst och jagad, sovit några få timmar i en främmande lägenhet och bytt tåg och bussar fler gånger än jag ville minnas. Nu fick det baske mig vara nog!

"Vi har den inte, era sabla pappskallar!" skrek jag så fort Volvon stannade tvärs över trottoaren bakom oss. "Sluta jaga oss! Jaga taxichauffören istället!"

Förardörren öppnades och ett välbekant ansikte blev synligt.

"Det behövs nog inte", sa Nilsson. "Jag skulle tro att mina kollegor tar hand om honom vid nästa polisavspärrning."

Både Mikael och jag stirrade på honom. Mikael hade läst på läpparna vad Nilsson sa och nu tecknade han åt mig att översätta.

"Vadå, är du polis?" sa jag.

Nilsson nickade.

"På sätt och vis", sa han. "Egentligen är jag kemist på Försvarets forskningsanstalt, men sedan några månader utreder jag en stor spionerihärva tillsammans med säkerhetspolisen. De behövde mig för att förstå formlerna."

"Så Fintis och Femtiolappen och kostymgubbarna är spioner?" tecknade Mikael. "Var formlerna viktiga?"

Jag översatte och Nilsson nickade.

"Mycket viktiga", sa han och tog upp något ur innerfickan på jackan. "Det var just därför jag inte kunde låta skurkarna få tag på den rätta boken."

Det Nilsson höll i handen var en svart anteckningbok, exakt likadan som den Mikael hittat mellan taxisätena. Exakt likadan som den jag nyss hade överlämnat till chauffören.

"Men ..." sa jag. "Men jag kollade ju! Boken som chauffören var full med formler!"

Nilsson nickade igen.

"Jag vet", sa han. "Det var jag som hade skrivit dem. Hoppa in nu, så kör jag er hem till er mormor."

Både Mikael och jag var så förvirrade och trötta att vi gjorde som han sa. Nilsson var ju faktiskt den ende som inte hade lurat oss hittills, och någon gång ska man väl kunna lita på folk. Vi satt tysta i bilen medan den körde ut ur stan, över Tranebergsbron och in i Brommas grönskande villaområden. När jag kände igen affären där vi brukar handla med mormor förstod jag att Nilsson hade talat sanning. Vi var faktiskt på väg hem, och förhoppningsvis var äventyret över. Det kändes underbart.

"Försök nu att ha lite sommarlov", sa Nilsson, som om han hade läst mina tankar. "Flintis och de andra behöver ni inte oroa er för. Förmodligen sitter de redan i sina celler på häktet vid det här laget."

Jag översatte för Mikael och han verkade också lättad.  

"Fast du, Loppan", tecknade han. "Fråga hur det kunde vara samma formler i boken som chauffören tog. Det förstår jag fortfarande inte."

Jag frågade och Nilsson skrattade till medan han lät Volvon mjukt bromsa in framför mormors trädgårdsgrind.

"Formlerna jag skrev såg bara ut som de riktiga", sa han. "Om någon försöker använda dem blir de nog besvikna."

"Varför det?" sa jag. "Vad blir det?"

Nilsson slog av motorn och funderade.

"Tja, jag vet inte om det heter något", sa han. "Jag uppfann det själv häromdagen. Så, hoppa ur nu. Er mormor väntar."

Jag översatte för Mikael, men han ville inte ge sig.

"Men vad bli det om man blandar ihop det som står i dina formler?" tecknade han. "Något gift? Sprängmedel?"

Jag översatte och Nilsson skrattade.

"Nejdå, min uppfinning är helt ofarlig", sa han. "Och om någon skulle få för sig att tillverka den skulle de sitta där med ett par hundra liter av något som mest liknar ..."

Han rynkade pannan som om han funderade på vad som vore den bästa jämförelsen.

"Tja, det påminner faktiskt mest om hallonsaft", sa Nilsson. "Spring iväg nu, ungar, och ha en skön sommar!"

SLUT

Bjärnumsprofilen Gösta S Nilsson har huvudrollen i en deckare som skrivitssommarmysteriet.jpg av skolelever i Bjärnums skola. I förra veckan publicerades den med titeln "Sommarmysteriet". Boken handlar om ett syskonpar, Mikael och "Loppan", som skall resa till Stockholm. De är sent ute och därför åker de taxi till tåget. I taxin hittar de en anteckningsbok med någon form av kodad skrift. Denna anteckningsbok finns med i hela handlingen, som är verkligt spännande. Jag sträckläste boken och kan varmt rekommendera den. Berättelsen utspelar sig i de tre metropolerna Bjärnum, Hässleholm och Stockholm. Busslinje 532 är också betydelsefull.

Söndagen den 23-11 kl. 14.30 på Café Smyrna spelar Stig Sjöberg trumpet tillsammans med Dan-Inge Olsson piano, Lars-Åke Martinsson bas och Stig Svensson gitarr. Han kommer då att ta oss med på en resa genom 55 musikaliska år. Han kommer att göra detta med hjälp av Video, DVD, CD, LP, EP mm.
Vi kommer att få komma i kontakt med allt från Cliff Richard till Bankkonserter och till Gospel Stompers.
Möjlighet till fika under pausen. Dessutom fri enté.
stig_trumpet.gif

Gåta 1
Vilken krydda är bäst på elektricitet?
Gåta 2
Vilken är brandmännens favoritsport?
Gåta 3
Vilken man bor längst ner?

Svaren hittar du längre ner på sidan, hälsar Felix, från sin myshörna.

Hi.; I would like to talk to you about a site where you can watch free porn, which I have just discovered. This is a very interesting article. I found a random site on Google when I watch a freeporn site that promises to come after large sites, I can say that the new site is quite successful and pleasant to be popular. When I wanted to watch hd porn immediately as a quality site that I could reach it, so I think everyone should know and/or use it I saw that the first time I entered the site has a very simple look and other free porn tracking sites, such as immediately because I understood that the site was completely user-oriented. Whether you need hd sex videos viewing menus or whether you want to reach or search for content, it's a free porn site that I've reached without hesitation and found everything easily. There are a lot of people that do not know how to do this. If you want to watch this site, I hope that you enjoy and enjoy this site for the likes of you should stop at hd porn without too much extension.

Jurassic World 2: Fallen Kingdom Watch