Lördagskåseri...

Norgeresan 1968.
En vårdag 1968 hade familjerådet sin första ”sittning” om en gemensam semester. Vi var ju fem i familjen och hade för längesedan växt ur vår ”bubbla”, så bilbyte var av nöden inför resan och ingick även i ekonomin.

Vi fick 4.500 för VW,n och köpte en gammal Opel Rekord för 1.800, så var både utrymmet och resans budget räddad.

Vargtimmen. Vargtimmen, är timmen mellan natt och gryning som infaller mellan 3.00 – 5.00. Det är den timme på dygnet som flest människor föds och flest dör. Men min vargtimme är egentligen bara minnen. Vargminnen.

Ett vargminne är från när jag som lantbrevbärare körde min tur utanför Alingsås i början av åttiotalet på väg mot Långared. Vägen gick över några ängar, där blev jag varse att upp mot skogskanten höll en varg på att bita ihjäl några får. Det gick oerhört fort. Vargen var både döv och blind under dödandet.

Jag tutade och hojtade, men vargen var som i trans. Jag var inte helt säker på vem som ägde fåren, men ganska snart stod det klart och denne fick följa upp djurens skador och kalla på veterinär och polis.

”Så var det då i februari 1953”

Vårt familjejordbruk drevs nästan uteslutande av just medlemmarna i familjen. Vintertid var det ont om arbetstillfällen, då inte alltid skogsbruket räckte till.

Min bror skulle fylla 14 år jag hade just fyllt 16 när vi fick ett tvåveckors jobb. Detta genom att pappa huggit ett skifte granskog i Skräddaresäter, en gammal gård som vår granne förvärvat. Den låg långt från allt och saknade totalt bekvämlighet. Närmaste hus låg minst 500 meter därifrån och var obebott, cirka en kilometer till Mons station, den sista på svenska sidan, sen blev det Norge.

Bil i vår familjs ägo fanns inte på ”kartan”, man kunde åka tåg från Hökedalen, som var vår närmaste station, fyra kilometer bort och efter en dryg promenad. På Hökedalen fanns på den tiden en stins, som fick ett öknamn.

Metare. Har ofta sagt och skrivit att jag är född naken med händerna i byxfickorna, men det ska nog vara med ett metspö i åtminstone en hand istället. Mina föräldrar var metare, ett ganska hängivet släkte, där “metardonen”, (som inte har ett uns med Metadon att göra, visserligen har både fiskredskapen och Metadon samma inverkan, de är bådadera vanebildande och smärtstillande), helt saknade lyx och flärd, där spö och lina var av mycket enkel sort.

Det hela för min del började vid Skottbackatjärn, 5 år och redan frälst. Att få uppleva sina föräldrars förändring med ett metspö i hand, att helt glömma vardagens krav och krigets fasor, året är 1942, var en enastående sak.

Min Pappa. Min pappa kom som emigrant från Norge på tjugotalet. Han kom med sin familj, av delvis vallonsläkt, som då köpte gården som han senare övertog. Han var född 1912 och hade säkert fullföljt skolgången i sitt hemland.

Valloniens flagga

Jag lärde inte känna honom förrän i slutet av trettiotalet, då jag kom till världen. Han gifte sig med vår mamma 1936, en kvinna som blev för oss barn det stora stödet i vår uppväxttid, en underbar människa. Under en tid av tio år blev vi fyra barn i familjen, två av varje kön.

Min pappa blev den mest bortskämda person av alla jag lärt känna, men han var inte ensam.Säkert näst intill 100% av manligheten var “macho” på den tiden, fast titeln inte fanns i vårt land då.