Lördagskåseri...

Bofast
Efter uppbrott och diverse handlingar håller jag nu på med planer för att kunna använda den stora bostadsytan på bästa sätt. Det första året gick åt till att bo in mej, inte minst i kommunen och i Markaryd med omgivning. Men hela tiden låg planerna på mitt skrivbord. Det kretsade runt att göra Kungsgatan 14 till “Galleri 14” och “Tre krokar” ,där någon “konstnär” fick hänga tre tavlor gratis en månad. Det samma skulle gälla Galleri 14 , att få ha utställning helt gratis var nog något helt nytt. Men i grundtanken ingick planerna på att öppna en liten butik i den stora källaren med namnet “Lite från förr”. Tre ideer som skulle ge besökare större utbyte vid ett besök på Kungsgatan 14.


Kungsgatan 14 i Markaryd på senare tid

Uppbrott, fortsättning
Fait accompli – fullbordat faktum , jag är nu smålänning och bor på Kungsgatan 14 i Markaryd. Hilma har flyttat men hon har lämnat gardinerna kvar och massor av historier. Bland annat från tiden då hon bodde i Skånes Fagerhult och skötte festplatsen där. Hon berättade om när Jerry Williams fick gömma sig i hennes garderob för att undkomma äggkastningen från en missnöjd publik.


Jerry Williams vid ett mer lyckat och uppskattat framträdande

Uppbrott, fortsättning.

Åter i Alingsås fylld av tillförsikt och framtidstro, med knappt tre veckor för packning samt diverse sysslor som en flyttning innebär.

Jag kunde inte vara ”vralig” (stolt) över min affär i Markaryd, allt gick så snabbt, men jag fick väl bo in mej när det blev så dags.

På jobbet blev det en massa ”Smalande” ( snackande) och diverse utfrågande om min flytt.

En del skrämselpropaganda: i Småland blir det ingen dricks, inga julklappar, inget älgkött, ingen bit av julgrisen också vidare, de är så snåla där nere du kan inte ana!!

Uppbrott. Forts.

Den 30/4 1990 kom jag så till ett hus som inte ännu var riktigt mitt.
På tisdag klockan tre skulle affären slutföras och tid var bokad. Men innan dess ska jag börja på mitt nya jobb i Strömsnäsbruk, jag var nog välkommen även om det viskades lite i vrårna. Distrikt 1 skulle bli mitt och redan från första stund steg jag in i verkligheten.

Postkontoret i Strömsnäsbruk

Min ”mentor” Vera Karlsson tog mej under sina vingars beskydd och hennes bil förde oss runt i ett landskap som jag egentligen inte visste något alls om.

På den tiden ägde man bilen själv och den kunde egentligen kallas för tjänstebil. Vera, som var noggrann, släppte inte ratten till mej, hon var rädd om sin ”Folka” den skulle duga även efter den stundande pensionen.

Uppbrott.
I slutet av 1980-talet kände jag ett behov av ny luft under vingarna. Men att lämna Alingsås och mina trogna kunder på lantbrev-bärarlinjen utanför stan var fyllt av känslor. Dessa människors generositet och vänskap kändes som en hög tröskel jag måste ta mig över.


Nolhaga slott, Alingsås

Alingsås var för mej, liksom för göteborgarna tidigare, en småstad. I deras munnar hette den ”granrisastan” - dit åkte nämligen folk för att hugga granris till sina gravar och julfirande. Man åkte tåg och åtskilliga fång med ris fördes med S.J s goda minne till prydnad i ”Lilla London”.