Lördagskåseri...

Guldgruvan som blev järnfyndighet.

Under 1950-och 6o-talen hade Tormestorps IF varje år en sommarfest i Lövkvists backe. Som ett stående inslag fanns en gammal torr och giststen ek­ planka som hugade spekulanter skulle försöka slå in spik i.

Tre 3-tumsspik kostade en krona och man fick dubbla insat­sen tillbaka för varje spik som drevs in i plankan ända till spik­ huvudet. Jag tror inte att någon lyckades med den bedriften.

Nyinflyttade och orutinerade egnahemsägare angrep plankan redan under tidig eftermiddag. Rutinerade gamla bybor undvek den inledningsvis med nesan efter tidigare års misslyckande i färskt minne. Möjligen smög de omkring och glodde på den. De kunde gå fram till den och vända och vrida på den för att i dagsljus om möjligt hitta en svag punkt som de missat föregående år. Kanske gjorde de ett och annat försök med hammaren när andra festbesökare tittade bort. De mest inbitna medförde för säkerhets skull egen "inkörd" hammare.

"Backa-Kalens" mjölkhantering …och när han hade svårt att få in Brunte

När jag växte upp hade de flesta smågårdarna i byn kor och mjölken levererades till mejeriet för förädling. Det var handmjölkning som gällde, mor­gon och kväll. Mjölken silades i en mjölksil för att få bort even­ tuellt skräp som viftande kosvansar hade fört med sig. I botten på mjölksilen fanns ett fil­ter. Mejeriet sålde engångsfilter men det fanns många som hade textilfilter som givetvis tvättades mellan varje användning. Hygi­enkontroller genomfördes fort­löpande genom andelsmejeriets försorg.

En gång stod jag och väntade på min tur i lantaffären. All kom­mers skedde på den tiden över disk, kölappar fanns inte och som liten skolepåg fick man ofta känna på att "störst är först".
Hade man tur kunde man få höra en och annan rolig replik­växling mellan handlaren och kunden. Den här gången skulle "Backa-Kalens Anna" köpa kal­songer till Kal (namnet något för­vanskat av hänsyn till efterlevande). Hon hade en gäll röst och de plagg som handlaren förevisade föll henne inte i smaken.

Pengabekymmer rakt i diket

Det här hände i början av 60-talet. Jag var placerad som kvartermästare på ett cykelburet värn-förband som hade till uppgift att försvara ett flygfält i Skåne. Slut-övningen skedde på Revingefältet där kompaniet var grupperat ungefär som vid sin krigsuppgift.
Plutonerna låg cirka en kilometer ifrån varandra och min uppgift var enkel -jag skulle serva med mat, ammunition och andra förnödenheter samt ta hand om sjukvårdsproblem, verkliga och sådana som övningsledaren markerade.

Jag cyklade omkring till de olika nästena och hade gott om tid att planera utryckningen som skulle ske på Revingefältet. För att spara tid passade jag på att betala ut penningbidraget i lämpliga valörer från ett kassaskrin. Som vanligt en massa enkronor. Som vanlig cyklade jag.

Mannakraft

Jag satt och slöläste Norra Skåne vid frukostbordet och hade fått ögonen på några rader om talböcker.

Artikeln nämnde en bok som handlar om ett par överåriga systrar som börjat sälja potensmedel på postorder. En affär­ side började ta form i det som finns kvar mellan öronen.

För ungefär tio år sedan hjälpte jag hembygdsforskaren och vännen Stig Persson att hitta Mette Nillas källa i Mölleröds Kronoskog. Källan hade rykte om sig att vara en "kärlekskälla" enligt en artikel av Erik Ele (Norra Skåne den 5 juni 1931). Stig berättar utförligt om den i sin publikation Människor och torp i Sjörröd och Mölleröd.

I min tankevärld organiserade jag en utflykt till källan för behövande 60/70-plusgubbar. En annons på Göingetorget i tidningen hade lockat många deltagare. I andanom såg jag hur delta­garna efter besöket, lätt framåtlutade på grund av sakernas tillstånd, småsprang hemåt för att dra nytta av källvattnets unika egenskaper. Fast - tänk om grannfrun hade bjudits in på förmiddagsfika. Icke önskvärda äktenskapskonflikter kunde lätt uppstå. Det vore kanske bättre med blandade grupper. Om drycken var snabbverkande kunde emellertid oanade orgier utspela sig i Kronosko­gen. Man kunde kanske ta upp en entréavgift för källan ligger strax intill motionsspåret. Men moralivrare skulle säkert ha synpunkter på ett sådant arrangemang, dessutom skulle man kanske tvingas betala nöjesskatt.

En regnig, mörk och kulen kväll i Halmstad

HALMSTAD. Som pensionär kan man ta sig friheten att lämna landet en vardag när de flesta arbetar. Vi, Johnny och jag, tog en tur till Danmark en tisdag för att återvända till Sverige igen på söndagskvällen.

Vi hade köpt en premiumbiljett och fick på grund av den köra ombord först och därmed också köra i land först. Ankomsten till Danmark skedde i dagsljus och vållade oss inga problem med att hitta rätt var vi skulle köra.

Värre var det när vi i mörker och regn skulle av båten vid den relativt, sen i januari, nybyggda hamn i Halmstad. Bilen var placerad på övre däck och som första bil utför en ”slalombacken” ner hamnade i på marken i ett veritabelt mörker med bara halvljus som ”ledsyn”. Bara mörk asfalt och inga markeringar om vart vi skulle köra!