Lördagskåseri...

Vaktchef i Revinge

I mitten av 5O-talet låg P 2-bataljonen under långa perioder i Revinge för försöksverksamhet och samövningar. Revinge förvaltades av I 7 som var förlagda i Ystad. På Revinge bedrevs kursverksamhet bl a centraliserad sjukvårdsutbildning och de flesta av befälen där låg på traktamente. Det var därför naturligt att underbefäl från besökande förband då och då fick tjänstgöra som vaktchefer.

Den första gången glömmer jag aldrig. Jag hade gått vakt tidigare på P 2 men arbetsuppgifter och rutiner därifrån kunde man glömma. Bara själva vaktavlösningen var ett äventyr i sig. Man skulle vända åt höger och vänster, ta steg fram och bak och i sidled, utbyta meddelande med avgående chef, ladda, skyldra och så snurra igen. Allt på kommando från pågående och avgående vaktchefer och i en mycket bestämd ordningsföljd.

Spioner på skogsväg

Vid flera tillfällen observerades en täckt skåpbil backad in vid gulmarkerad kantmarkering från väg 117 mellan Vittsjö och Hässleholm. Polisen i Hässleholm kontaktades om denna mystiska och delvis kamouflerade bilen.

Vägmarkering med gul topp.

Polisen konstaterade ganska snabbt att det var bär- eller svampplockare som hade parkerat där! Kåsören ringde en tidigare bekant militär ”höjdare” i Kristianstad som var ansluten till SÄPO. Han blev genast intresserad och skulle behandla fallet.

Efter några dagar ringde denne säkerhetschef och tackade för tipset. Det hade då visat sig att den aktuella bilen var registrerad i annat land och utrustad med fullständig mottagare för radioavlyssning. Den aktuella bilen stod parkerad just i den smala korridor för radiotrafik mellan flygledning och militär anläggning insprängd i ett berg.

Kräftfångs under mörka natten...........

VITTSJÖ. Även förr i tiden var det spännande med kräftfångst, särskild under mörka delen av dygnet. Åldern var kanske 14 år då vi fem kamrater smög oss fram till en å med kräftrikt vatten.

Kräftorna lyste röda under ficklampans sken!

Mörkret hade gjort sitt inträde då vi gjorde vårt utträde längst en stig. Längs åkanten smög vi oss så ljudlöst som möjligt fram till rikligt kräftbestånd på grannens område.

Vi var väldigt förutseende då en av kamraterna utsågs till vakt med överblick på byvägen. Vi övriga smög oss runt i bäcken med avskärmat ljus från ficklampor. Kräfta efter kräfta hamnade i våra säckar. Efter en stund hördes svagt ljud från vår vakt. Vi tog oss upp från ån och tog skydd bakom buskar. Visst var det något på gång! Smygande sten närmade sig bron, En cigarrett tändes och en ficklampa sökte längs ån. Efter en stund avlägsnade sig ”besökarna” men efter en kort sund återkom ”besökarna” med samma tillvägagångssätt.

Född naken med händerna byxfickan

Född naken med händerna i byxfickan är naturligtvis ett skämt. Men jag föddes naken med vallonblod i ådrorna.

Troligen gjorde denna egenhet att jag alltid haft lätt att vistas i solen, samtidigt är jag född med ovanligt varma händer. Händer som inte kunnat bota krämpor men som vid närkontakt kunnat lindra både kyla och värk, men som helbrägdagörare har jag inte figurerat.
Ett yrke som nog är utdött då deras dåliga rykte nog gått i graven.

Mitt blod har gjort att jag sällan frusit eller plågats av värme, mina "rekord" i det fallet är från när jag åkte skidor till skolan i minus 37 och cyklade med post en gång i 36 grader plus i skuggan, värmen var närmast outhärdlig då skuggorna nästan helt lyste med sin frånvaro.

Givetvis har jag njutit av högre temperaturer på semestrar utomlands, men då utan krav och prestations hunger. Men i denna heta sommar har vallon-blodet mist delar av sin kraft, numera kan jag inte vistas i solen lika mycket som tidigare, detta efter nästan 85 år.

 

Skrattar bäst som skrattar sist!

Vid mitten av 1950-talet tjänstgjorde jag vid en plutonchefsskola. Avdelningen skulle ha kvällstjänst och en tämligen nyutexaminerad sergeant var på vecko- och dagsprogram uppsatt som övningsledare med furir Claesson, det vill säga undertecknad som medhjälpare. Han hade inte kontaktat mig, men jag hade "läst på" det aktuella ämnet för att inte vara helt oförberedd. Soldaterna stod uppställda i kompanikorridoren klara för övning, men övningsledaren dök inte upp.

Det var torsdagskväll och traditionell ärtmiddag på mässen -kunde han möjligen ha dröjt sig kvar där? Ett telefonsamtal bekräftade misstanken. Han hade inte en aning om att han skulle leda kvällstjänsten och jag erbjöd mig att ta hand om övningen. "Nej för tusan - jag kommer" sa han. Tydligen hade han inget större förtroende för min kompetens.