Lördagskåseri...

Skrattar bäst som skrattar sist!

Vid mitten av 1950-talet tjänstgjorde jag vid en plutonchefsskola. Avdelningen skulle ha kvällstjänst och en tämligen nyutexaminerad sergeant var på vecko- och dagsprogram uppsatt som övningsledare med furir Claesson, det vill säga undertecknad som medhjälpare. Han hade inte kontaktat mig, men jag hade "läst på" det aktuella ämnet för att inte vara helt oförberedd. Soldaterna stod uppställda i kompanikorridoren klara för övning, men övningsledaren dök inte upp.

Det var torsdagskväll och traditionell ärtmiddag på mässen -kunde han möjligen ha dröjt sig kvar där? Ett telefonsamtal bekräftade misstanken. Han hade inte en aning om att han skulle leda kvällstjänsten och jag erbjöd mig att ta hand om övningen. "Nej för tusan - jag kommer" sa han. Tydligen hade han inget större förtroende för min kompetens.

"Sprätthöns" på utflykt

Vid slutet av 60-talet skulle regementet som vanligt delta i armens obligatoriska bud-kavleorientering. Man förberedde sig under en intensiv tränings- och uttagningsperiod. Som ett av de första förbanden i landet hade laget utrustats med nya, färgstarka poplinoveraller.

Hästvedabördige spjuvern Christer Berg, då i början av sin militära karriär, hade kompletterat sin utrustning med en mössa. Han var extremt kort-snaggad och skyddade enligt egen uppgift sin huvudsvål under sin framfart i Göingeskogarna med en "lokalföre-ningskeps". På kepsen stod med stora bokstäver "AB Göinge hönsfarm". Säkert fanns det en djupare mening med valet av mössa om jag känner Christer rätt.

Icke helt humorbefriade äldre kollegor gillade tilltaget. Färgerna stämde bra med overallfärgen och eftersom regementet vid föregående års tävling inte haft sin bästa dag beordrades han att skaffa mössor till hela orienteringsgänget. För säkerhets skull tillfrågades inte högsta hönset nyanlände regementschefen Nils Isaksson. Denne var duktig orienterare och ingick i laget.

Det var ett fruktansvärt oväder när jag ett år i början av 1970-talet deltog på en 5.dagarsetapp i Tranåstrakten.

Jag hade lågt startnummer och kom tidigt i mål. Målområdet var från början en idyllisk betesäng med frodigt gräs. Efterhand när flera tusen orienterare klafsat omkring i blötan blev det en leråker med decimetertjock dynga. Enstaka små små någorlunda torra tuvor fanns dock. I väntan på att resten av familjen skulle komma i mål hade jag erövrat en sådan och kunde någorlunda torrskodd följa tävlingen. Efter en stund började det klia på benen, högre och högre upp. Jag fnattade och rev men fick som belöning ettantal svedande bett.

En armé av rödmyror, eller som dom kallas i dagligt tal ”pissmyror” hade också sökt sin tillflykt till tuvan och de klättrade nu vidare längs håriga ben och fuktiga benkläder. De var på god väg mot vitalare delar och om inte svår, kanske obotlig skada skulle åsamkas var snabb sanering nödvändig.
Jag överlämnade med en geni gest ansvaret för tuvan till en medelålders dam, som med råge fyllde upp en svartgul träningsoveralll. Minnet sviker, men kanske fanns ett lömskt uppsåt i bakhuvudet.
Själv drog jag mig avsides, tag av mig byxorna sam vändes, skakades och plockades rena från myrinvasionen. Det är otroligt hur de ettriga små kräken kan klamra sig fast och hitta gömställen.

Runt omkring på målområdet stod andra byxlösa orienterare, ivrigt sysselsatta med myrjakt. Tuvorna började avfolkas. Myrorna hade gått segrande ur striden mot orienterarna och tuvorna var deras. Möjligen placerades en och annan ryggsäck eller väska på dem och kanske spreds de Tranåsbaserde pissmyrorna på så sätt till andra delar av landet.

Tänk vilken buffel Johan är, fria till oss bägge på samma dag! -Vi borde hitta på ett sätt att straffa honom. -Ja verkligen! Ta honom du!!!!

Den unga damen: -Vill de se var jag blev opererad för blindtarmen? Den unge manen: -Usch nej, jag avskyr sjukhus.

Har fröken hört att hästen som står staty på Stortorget alltid gnäggar när en oskuld går förbi? -Nej, det har jag verkligen inte.

Vad har den svarande för yrke? -Hemmafru. -Er mans yrke. -Han är fabrikör. -Barn? -Nej, tavelramar ….

Oskar fyller 100 år och den utsände intervjuaren undrar: -Hur har farbror kunnat bli så gammal? -Jo, det har gått till slut, men jag tycker att det har tagit en jäkla tid.

Tomas, gå ned och piska den här mattan. -Jag kan inte, Ylva. Jag har feber. Se hur mina händer skakar. -Gå ned och skaka mattan då.

Nå, barn, hur hade ni det hos tant Astrid? -Åh, vi hade verkligen så kul så vi får säkert inte komma igen!

Dikesgrävning på Hovdalafältet

De sanka ängarna mellan Hovdala och Finjasjön hade diskuterats i samband med sjösänkningen i slutet av 1800-talet. De hade då blivit odlingsbara och tålde den tidens jordbruksredskap som drogs av hästar och oxar. När P2 i mitten av 1940-talet övertog marken och började använda den för övningar med stridsvagnar förstördes de grunt lagda tegelrören och marken började åter försumpas. Ny dikning planerades.

Grävmaskinföraren som skulle utföra jobbet reagerade mot de ”konstiga måtten” på ritningen och slog larm till Fastighetsdetaljen på P2. Ett sådant dike hade han aldrig hört talas som i sitt långa yrkesliv. Ansvarig chef på P2 lyssnade inte på sakkunskapen utan talade om för honom att han bara skulle gräva och inte lägga sig i utförandet. Klokare personer än han begrep sig på militär dikesgrävning. En del militära chefer ansåg på den tiden att kompetens och kunskap fanns ”i axelklaffen”.