Lördagskåseri...

Hustrumisshandel. (fortsättning och slut)
Hon tröstade sin man, hon talade som med ett barn utan anklagande och helt utan antydningar, men med stor utstrålning av kärlek till sin älskade Johannes.

Nu sätter vi oss alla tre här i rummet, nu börjar vi nysta upp allt som sagts av grannar, det som du hört och tänkt Johannes. Och du berättar din version av vår ”bekantskap”, utelämna inget, sa hon till mig, så ska jag tala om hur jag upplevt det hela, sa Märta, under stark rörelse.

Under tiden som Märta tröstade sin make hade jag lyckats gömma den förhatliga kniven som kunde gjort oss alla tre illa på många olika sätt. Jag tänkte på det liv jag levde och förstod att den lycka jag kände över att jag levde trots allt.

Hustrumisshandel. (fortsättning) 
Trots att detta hände för över trettiofem år sedan, så kommer jag ihåg hur modet sjunkit ända ner till knäna när jag tog mej upp till dörren och ringde på.

Ingen kom för att öppna men jag hörde Johannes röst, inte helt sig lik men ändå i balans säga: Kom in!

Det sägs att man med öppna ögon kan gå in i ett problem och det gjorde jag, därför blev överraskningen och den ögonblickliga chocken total.

Johannes fullkomligt vräkte sig över mej i ett raseri som aldrig riktigt går att beskriva. Som tur var föll jag bakåt på hallgolvet av hans tyngd och kniven som han hade i sin vänstra hand blixtrade i ljuset från fönstret, kanske var det just hans vänsterhänthet som räddade mitt liv.

 På något sätt blev min reaktion åt fel håll på grund av att knivhugget kom från en oväntad sida och kanske var det dunklet i hallen som bidrog till att mitt liv kunde gå vidare.

Hustrumisshandel. (fortsättning) Men en dag kom jag som vanligt körande med tankar om fika hos Märta och prat om ett gemensamt sparande tillsammans med Johannes.

Gammal Postsparbanksbok

Dörren stod öppen så jag stannade bilen och ropade hurtigt mot ingången, inget svar, så jag gick uppför den lilla trappan och upprepade min hälsning: Hej, nu är jag här igen!

Hustrumisshandel. (fortsättning)
Märta nickade, men du måste vara både vaksam och varsam, Johannes har visat sig lite obehärskad de sista dagarna. Du får nog uppbjuda dina yttersta krafter när du ska lägga fram de verkliga orsakerna. Hej så länge.

Det kändes som en jätteklump i magen och mina tankar kretsade mellan att inviga min chef i den allvarliga historien, en annan var att säga upp mej med omedelbar verkan. Ytterligare en sak slog mej skulle jag inviga någon annan i detta triangeldrama som jag hamnat i, på grund av mitt yrke. Men så tänkte jag då får ju Märta ensam bära “hundhuvudet”, fast i nästa ögonblick for ordspråket “bättre fly än illa fäkta”genom min splittrade skalle. Nej nu får du skärpa dej, sa mitt samvete, du ska klara ut detta och den tanken följde med mej in i en orolig sömn. 

Misshandeln.

I mitt jobb som lantbrevbärare fick man massor av kontakter, inte minst med kvinnorna som oftast var hemma, åtminstone på förmiddagarna.

Det skapade rykten som inte alltid var så fördelaktiga, varken för kunder eller mitt egna privatliv.
Under min utbildning som var ganska grundlig på 70-80 talet, blev jag upplyst om faran. Att sälja bankkonto via sängvägen var inget bra alternativ.

Men de nyfikna grannarna såg allt trots glesbygdsbebyggelsen, de förstuckna orden från skvallertanterna och även män kunde bilda sig förutfattade meningar. Så här kunde det låta: Du var länge inne hos grannen, var hennes man hemma? Jaså inte? Då blev det kaffe med doppa eller hur?