I äventyrens stad (forts)

-För en artonåring var ju allt mycket spännande, som när jag fick följa med de mer rutinerade ”bellisarna” inom vår personal. Då kunde vi kolla hur det gick till i utkanterna av bangården. Till en början en mycket omtumlande upplevelse som senare övergick till en vedertagen ovana.

Från en äldre tjänsteman fick jag en historia, att det skulle för några år sedan funnits en hora som ville ha betalt av en ”bellare”, detta efter att hon upptäckt han ogenerande spejande. Det kan man väl kalla ett dubbelarbete i människans tjänst.

Jag upptäckte av en slump att vissa av dessa kvinnor stöttades av personal inom växlingen, de placerade sovvagnar eller cykelfinkor på undanskymda platser, jag kom dock aldrig på hur dessa” hjälpredor” avlönades, det kan nog ha skett ”in natura”.Vi som jobbade lärde snabbt känna alla som jobbade med väldens äldsta yrke och såg genast när nykomlingar dök upp. De var illa sedda av de ordinarie och därför även av oss. En natt följde jag efter på behörigt avstånd när en ”debutant” tog en kund in i en cykelvagn, den var ju utrustad med krokar i taket för att underlätta transporter av ”hojar”. Dessa krokar var även utmärkta klädhängare och eftersom ”finkorna” ofta ”stod på värme” kunde kläderna åka av, i varje fall nedtill.


Med en katts mjuka tassande stod jag strax vid vagnens dörr som jag försiktigt öppnade, där kunde jag i perrongens ljus se långkalsongerna i en krok och betjäningen i full gång. Som av en händelse hade jag en snöboll i högerhanden och den vita pricktavlan var så upplyst så servicen fick ett snabbt slut. Jag såg aldrig den unga kvinnan igen, förhoppningsvis kom hon på bättre tankar, troligen till ”torskarnas” stora sorg.
Forts följer Johnny