Orientering bland mumintroll och Lordimonster

JUKOLA, FINLAND. Jukola är en av orienteringssportens giganter; en enorm stafett årligen arrangerad någonstans i Finland. Tänk er en blandning mellan Roskildefestivalen, Vasaloppet och ett gigantiskt scoutläger, toppat med kartor, kompasser och finska funktionärer som febrilt försöker göra sig förstådda på engelska. Där har ni Jukola. Att stafetten i år firade 70 år gjorde inte arrangemanget mindre. Årets stafett har i efterhand beskrivits som ”alla tiders största Jukola” med drygt 1900 startande lag i den sju sträckor långa herrstafetten och drygt 1600 startande lag i den fyra sträckor långa damstafetten.

Storbildsskärm visar starten av damstafetten.

Årets jubileumsupplaga av Jukola arrangerades på Hälvälä flygfält strax utanför Lahtis, en plats som blivit rutinerad i Jukolasammanhang då den även stod som värd för tävlingen åren 1951 samt 1987. OK Torfinn representerades i år av ett damlag, till tre fjärdedelar bestående av torfinnlöpare, medan sista fjärdedelen utgjordes av en före detta elitsatsande rumänsk-kanadensisk orienterare, rekryterad från Jukolas egen löparbank. Medan många av de riktigt elitsatsande lagen valde att optimera förutsättningarna genom att flyga till och från Lahtis, träna på finsk mark samt bo «bekvämt» på gymnastiksalsgolv, valde vi torfinnare att köra på hela ”Åka Finlandsfärja och sova i militärtält”-konceptet. Detta skulle dock visa sig bli en mycket angenäm upplevelse, och en enorm kontrast till motsvarande upplevelse två år tidigare då Jukola arrangerades den regnigaste, blåsigaste och kallaste helgen på hela sommaren.OK Torfinns inledning av Jukola höll dock på att bli onödigt spännande, dels på grund av att bussen som skulle ta oss till arenan helt plötsligt körde fel, detta en knapp timme innan start, och dels på grund av att vår förstasträckslöpare, rumänsk-kanadensiska Val Duca, i stort sett var omöjlig att hitta när vi väl kom fram. När vi slutligen fann varandra hade vi bara fåtalet minuter på oss att lära oss allt om varandras styrkor och svagheter, förväntade löptider och mål, innan Val var tvungen att ansluta till de andra förstasträckslöparna i startfållan.

Storbildsskärms-bild av starten av damstafetten.

Kl. 14.00 gick starten och tusentals löpare störtade ut i Hälväläs småkuperade och förhållandevis tekniskt avancerade terräng. Med extremt vag kunskap om vår förstasträckslöpares orienteringskompetens stod vi sedan som hökar över liverapportingen vid 1.8 km redan efter 10 minuter. Det skulle dock dröja ytterligare 13 minuter innan Val stämplade vid denna kontroll, detta som 1244:e löpare. Därefter gick det dock bara uppåt i resultatlistan och mellan radiokontrollen vid 1.8 km och växling lyckades Val ta in fantastiska 344 placeringar. När Camilla Nilsson sprang ut på andrasträckan gjorde hon således detta på plats 900 och vårt övergripande mål att hamna bland de 1000 bästa lagen såg nu ut att vara fullt nåbart. Även om Camilla enligt henne själv sprang rakt i ”Jukola-fällan”, dvs. tog rygg på mindre kunniga orienterare som helt plötsligt bestämde sig för att inte ha en aning om var de var någonstans, plockades placeringar i en rasande takt även på denna sträcka. Hela 104 placeringar plockade Camilla in och Jessica Karlsson kunde därmed växlas ut på tredjesträckan på en fin 796:e plats.

 

Camilla på väg mot växling på andrasträckan.


Jessica på väg från sistakontrollen på tredjesträckan.


Evelina efter målgång på fjärdesträckan.

Även Jessica gjorde en otroligt fin sträcka och sa själv efter målgång att insatsen var ett stort styrkebesked inför sommarens stundande O-Ringen i Örnsköldsvik. Jessica växlade ut undertecknad på en 837:e plats och topp 1000-placeringen var säkrad – förutsatt att jag kunde hålla orienteringen under kontroll och inte virra bort mig alltför mycket. I en terräng som påminde farligt mycket om min största orienteringsfiende – Åhusterrängen – var det dock med en mindre fjärilsfamilj i magen som jag sprang ut på stafettens sista sträcka. Och även om Camillas råd att inte följa efter klungor ekade i bakhuvudet, så fastnade jag i Jukola-fällan mer än en gång. På något mystiskt sätt, och trots att jag tyckte att jag alltid hamnade bakom samma personer oavsett mina gedigna försök att ta andra vägval till kontrollerna, lyckades jag dock ta mig runt sträckan på en tid som förvånade mig själv och väl i mål visade det sig att vi slutat på en 682:a plats. Vi hade alltså slagit vårt mål med nästan 320 placeringar!

Även om tävlingsdagen för vår del var över i och med detta, var Jukola långt ifrån över. Klockan 23.00 gick starten för herrstafetten, och nyduschade och mätta stod vi vid sidlinjen och hejade på när de nästan 2000 löparna gav sig ut med karta, kompass och pannlampa i den ljumma Finlandsnatten.

Otroligt vacker solnedgång vid starten av herrstafetten.

Kanske borde vi som så många andra dragit fram sovsäckarna och sovit framför storbildsskärmen på arenan för att göra Jukolaupplevelsen komplett, men efter en lång dag i solen var en natt i det mörka militärtältet obeskrivligt lockande. Nattsömnen blev en historia av varierande karaktär, men oavsett om man sov som en stock, halvt delade liggunderlag med en främmande människa eller låg sked med en minitall så var natten som engångsmilitär ganska mysig.

Militärtältsmys

Årets Jukola var en regnfri och således väldigt dammig upplevelse. Notera; det är damm, inte dimma.

Trots en fantastisk Jukolaupplevelse med 100% mindre lera och 100% mer damm än två år tidigare, började vi så smått på söndagsförmiddagen bli mätta på finska speakers, mjukglass och bajamajor. När bussen som skulle ta oss tillbaka till Helsingfors till slut kom hoppade vi därför glatt på och började direkt drömma om den stundande kvällsbuffén på färjan. Denna skulle komma att leverera på högsta nivå och som uppvuxna i eller nära Småland åt vi till slut i ren snålhet. När vi till slut inte orkade gå längre tog vi hissen upp till soldäck, slog oss ner vid ett bord och korkade upp champagnen. Där satt vi sedan och diskuterade vägval och kontrollpunkter, skålade för vår insats i världens största orienteringsstafett och tittade på när solen gick ner vid Östersjöns horisont.

Champagneskålning och kartdiskussion på Silja Symphonys soldäck.

 

Top