Gert Svensson
Huggorm
- Uppgifter
- Skriven av Gert Svensson. Foto Gert Svensson
Huggormen förekommer över stora delar av Europa. Det finns även en rödbrun form som i regel är honor och dessa kallas ibland för äspingar. Även huggormsungar kallas ibland äspingar.
Svarta snokar och helsvarta huggormar är mycket lika varandra men går i fält att skilja genom att studera huvudet. Snokar har oftast en gul fläck på varje sida av huvudet vilket huggormen saknar. Färgen på snokens fläckar kan variera från gul till vitt och vissa svarta snokar saknar nackfläckar. Huvudplåtarna skiljer sig också åt på de båda arterna. Huggormen har tre större huvudplåtar, medan snoken har fyra par och en oparig plåt. Huggormens huvud är även matt, till skillnad från snokens glansiga.
Huggormen är den enda giftorm som förekommer vilt i Skandinavien. Ormars gift är en blandning av enyer och har två funktioner; att döda bytet, men också underlätta spjälkningen av maten, som påbörjas redan innan bytet sväljs. Bytet består av små däggdjur, ödlor eller andra smådjur.
Ormgiftet verkar även på nervsystemet, och bytesdjuret dör oftast antingen på grund av inre blödningar eller på grund av att hjärtverksamheten eller andningen sätts ur spel. På människan får bettet liknande effekter, men verkan är mycket mer lokal än hos e åkersork där giftet snabbt sprider sig i hela systemet. Familjen huggormar har ett cellförstörande gift (cytotoxin) som i första hand verkar på blodet och blodkärlen och som förstör blodkropparna och kapillärerna, så att blodet rinner ut i vävnaderna.
Ormvråk
- Uppgifter
- Skriven av Gert Svensson. Foto Gert Svensson
Ormvråken som heter Buteo buteo på latin är en medelstor och bredvingad rovfågel. Den mäter i snitt mellan 45-58 cm och har ett vingspann på mellan 110-132 cm och en vikt på ungefär 1 kg. Den är en medelstor rovfågel med breda vingar och en satt kroppsbyggnad med kort hals och medellång stjärt.
Dräkten är oftast brun med spräckliga eller vattrade kroppsdelar men varierar mycket. Vissa exemplar är gulbruna eller nästan vitspräckliga. Stjärten är tydligt tvärrandig med små band. Ögat är mörkbrunt eller nästan gult. Undersidan av vingarna är oftast ljusare än fågeln i övrigt.
Det förekommer extremljusa former som kallas börringevråk. Dessa har ljust till vitt huvud, vita främre täckare, vit stjärtbas och vita vingundersidor och är i övrigt bruna.
Alfågel
- Uppgifter
- Skriven av Gert Svensson. Foto Gert Svensson
Alfågel är nordens minsta dykand. Den kan ha en längd på cirka 40 cm utan hanens stjärtfjädrar.
Fågeln på bilden är ”fångad i Båstad”. Den har även fotograferats vid Landön, norr om Åhus.
Precis när islossningen har börjat vid kusten ljuder ett av de mest stämningsfulla läten från havet. Alfåglarna sjunger melodiskt vackert a-au-e-lit. Ju längre mot våren det lackar, desto mer lekjagar de varandra i små flockar. I flykten flyger de ibland i tåg, där de vickar regelbundet, något baktungt, tätt över vattenytan och med långa svepande glid på kupande vingar.
Humlor
- Uppgifter
- Skriven av Gert Svensson. Foto Gert Svensson
Humlor (Bombus) är ett släkte av insekter tillhörande familjen långtungebin (Apidae) inom överfamiljenbin (Apoidea).
I Sverige finns 40 arter av humlor om man räknar in de nio arterna av snylthumlor. De vanligaste arterna i Sverige är ljus jordhumla (tidigare kallad lundhumla), hushumla, ljunghumla, ängshumla,trädgårdshumla och åkerhumla.
Humlorna är sociala bin med drottning, hane och arbetare. De sociala humlornas samhällen är vanligen ettåriga. I tropikerna kan emellertid blandade (delvis fleråriga) samhällsstrukturer förekomma. Den övervintrande, befruktade honan bygger på våren ett bo, som ofta utgörs av ett övergivet mus- eller sorkbo, men som, beroende på art, kan anläggas på många olika platser. Honan fodrar ofta boet med gräs eller mossa. I detta bygger hon en stor vaxcell, där hon lägger sina ägg tillsammans med nektarblandat pollen som föda åt larverna. Denna första generation humlor, är alla arbetare (befruktningsodugliga honor) som i fortsättningen tar hand om de ägg drottningen lägger.
Brun kärrhök
- Uppgifter
- Skriven av Gert Svensson. Foto Gert Svensson
Den bruna kärrhöken (Circus aeruginosus) är en rovfågel inom familjen hökartade rovfåglar. Den jagar främst längs strandkanten av vassrika sjöar och över våtmarker, där den glidflyger. 
Vingarna hålls då högre än hos de flesta andra rovfåglar. Den bruna kärrhöken är en opportunist och jagar små däggdjur och fåglar genom överraskningsattacker, genom att långsamt glida över fält och hedar, och i kanten av våtmarker och i strandkanten.
Häckningssäsongens början varierar från mitten av mars till början av maj. Hanen bildar ofta par med två eller till och med tre honor. Paren håller oftast bara ihop under en häckningssäsong, men det förekommer par som håller ihop i flera år. Det plattformsliknande boet byggs direkt på marken av grenar, vass och gräs. Det placeras ofta på vassbädd men de häckar även på åkrar. I genomsnitt lägger den 3-5 ägg men kullar med upp till åtta ägg har observerats. De ruvas av honan i 31-38 dagar. Honan tar sedan hand om ungarna i 35-40 dagar tills de är flygga.
